Bagan, Myanmar (Burma) 2007
Varför man har de åsikter man har och hur man kan framhäva dem eller dölja dem är något som var journalist bör fundera på. Vad man gör och inte gör och varför man gör som man gör bör man också fundera på :) För längesedan diskuterade jag detta och nu kommer mina tankar på nätet så att alla kan upplysas.
1 ”Psykologisk konstitution versus rationalitet”
1: Ja, vi pratade ju om hur medvetandet vill ”skydda oss” och stärka självkänsla, bla genom att t.ex. skapa illusioner om att vi resonerats oss fram till olika slutsatser. Frågor där det råder stora åsiktsskillnader inom en i stort ganska homogen population skall betraktas med tveksamhet ;) Är frågorna komplexa och om termer som ”ideal”, ”etik” och ”moral” går att tillämpa på frågan eller delar av den skall man vara extra mycket på sin vakt för då är det extra troligt att våra psykologiska behov och predisponeringar spelar logikkretsarna ett spratt, allt i rationalitetens namn - för att hylla vårt ego. Men om visdom bortom den psykologiska tvångströjan, ja bortom medfödda egenskaper, sökes så kan en metod att lyckas vara att göra argument- jämförelser. Man kanske t.ex. tillämpar ett argument och känner sig rationell i en viss fråga bara för att finna att man i en annan fråga bortser från, eller inte vill ta till sig, motsvarande argument. Om man når en slutsats i en viss fråga som stämmer in på kriterierna ovan kan man anta att det någon gång, medvetet eller ej, under det att man ägnat sig åt vad man tror vara objektivt resonemang prioriterat vissa fenomen och sett andra som mindre viktiga. Just att analysera denna sortering och prova att ”flytta runt” frågorna och se om det verkligen är logikcentrum och inte bara ”ryggmärgen” som känner ett obehag, kan vara en väg till insikt om vilken psykologisk profil man har. Med övning borde det vara möjligt att med ökad självinsikt vid resonemang kompensera för den egna hårdvarans ”dragningar”.
[zip]
Nu tänkte jag hastigt fundera över varför det har blivit så här. Kanske är det en evolutionär fördel att kunna ta ställning på något vaga grunder? Kan det vara det som utmärker vår mänsklighet, denna till synes irrationella del av oss – att tro att vi har rätt utan att veta varför? Kanske de sanna pragmatikerna aldrig kom till därför att de inte höll måttet, trots allt? Naturen kanske prioriterade handlingskraft framför korrekthet i handlandet, så istället för en balanserad individ gick naturen vägen att låta gruppen bli balanserad. På så sätt skapas ju ramar för vad ”fanatikerna” på olika områden kan åstadkomma genom att de modereras av andra ”fanatiker”. En gruppdynamikens lag om verkan och motkraft..
Axiomet kanske är ”mänsklighet”, frågan är då till vilken grad det är önskvärt att individen utvecklar metoder att bryta mot detta. Dels för individen själv men också för gruppen, inom och mellan kulturer/samhällen. Om man antar att evolutionen fått styra så att de ”sundaste” individerna fått överleva, hur kan det då komma sig att sinnessjukdomar (som dessutom skapar konflikter) i form av religioner har ”tillåtits” uppstå? Mitt och ditt DNA bygger ju på individer som uppfyllde två krav, individer som överlevt och förökat sig. Kanske mådde de som gick runt med illusioner och som inrutade sina liv på olika objektivt tveksamma grunder bättre och klarade sig bättre än de som inte gjorde det? De mest extrema fick kanske svårt med detta samtidigt som de mest korrekta också fick det.
Angreppspunkt #2:
En annan faktor som kan vara nog så viktig är att vi inte är gjorda för komplexa och på många sätt abstrakta frågeställningar. Vi har tidigare integrerat på mycket konkret nivå, valen har gällt umgänge och mindre allianser, val av partner, plats att bo, allt med ganska begränsat utbud. Avvikelser från det rationella har därför aldrig varit något problem så länge de delades med omgivningen, därför har det inte utsatts för evolutionärt tryck och försvunnit. Den moderna människan av idag (vi rika i väst) har en global helhetssyn i nuet och bakåt i tiden som var helt otänkbar för inte alls länge sedan. Det vi började diskussionen med kunde bara ha skrivits av oss, för det är bara för oss som de stora skillnaderna i slutsatser blir så enorma. Något av spåret, men vi kanske är överlastade med potentiella källor till kunskaper och synpunkter så att vi agerar irrationellt och tar en sida utan riktig analys, helt enkelt för att det (eventuellt) inte går. Om det inte går att göra en riktig analys av situationen och frågeställningen är pragmatikern lika irrationell som de han/hon kallar irrationella då det han höjer till analys bara är en slags handlingsförlamning utlöst av för många variabler.
Kanske är det optimala att på rimlig tid kunna avgöra om frågan har ett allmängiltigt svar, eller om ”+” ”-” uppdelning kan tillämpas, om inget av dessa fungerar på frågeställningen, åsikten, etc. Så… kanske skall pragmatikern sträva efter ”absolut sanning”, men inte vara dum nog att tro att en sådan alltid finns och i situationer där den inte finns SKALL HAN HANDLA/VÄLJA men med vetskapen att det kan vara ”fel” val.
Vi har ju länge, och gör än idag, omgivits av mysterier som vi inte har svaret till. Att i årtusenden ha traskat runt och inte haft minsta koll på grundläggande naturvetenskap kan givetvis inte vara så bra för den analyserade delen av organismen. De som då varit kreativa (vilket de dragit nytta av på andra områden i livet) har uppfunnit trossystem och teorier, grundade på inget alls. Så kanske är det tidigare kreativa överlevares förmågor som får nutidsmänniskan att uppfinna sina egna ”verkligheter”.
