Nilen, Egypten 2007
Bild krävs, skall se om jag har något som rör våld, pressetik, sexbrottslingar, etc. Jag lägger upp detta nu så jag inte tappar bort det men vänta gärna till fredag med bedömning så jag kan editera om jag hittar något konstigt.
Etikens gråzoner
Här fans ju mer utrymme att ha någon åsikt så jag har inte skrivit lika förutsättningslöst, annat än om bilder som jag är extremt kluven till.
Detta tyckte jag var intressant. Kanske missförstår jag, men är det inte lika osakligt (eller sakligt) att ta upp att mannen är homosexuell som att ta upp att killarna är muslimer? Det är okej att säga att offret är homosexull och där med att antyda att homosexuella är en grupp som det tydligen är möjligt att ogilla. Men usch och fy för att skriva att killarna är muslimer och då antyda att vissa muslimer kanske inte gillar homosexuella. Vad är skillnaden?
Jag bor ju i Helsingborg som är en av landets mest invandringsfientliga kommuner om nu Sverigedemokraternas framgångar kan används som måttstock. Jag läser Helsingborgs Dagblad tämligen ofta, om än inte dagligen och de bevakar även Landskrona. Landskrona är den kommun, med god marginal, där Sverigedemokraterna hade störst framgångar, över 20 % röstade på dessa. Samtidigt är det en kommun med väldigt många synliga invandrare. Det är intressant att följa hur Helsingborgs Dagblad bevakat och rapporterat om Sverigedemokraterna. Tidigare hade de en utpräglad agenda att ”lära folk” att Sverigedemokraterna var inga som man kunde rösta på, bara idioter röstar på dem, ungefär. Detta var tydligt i en del ganska förlöjligande artiklar om partimedlemmar, som mest resulterade i att partiet inte ville vara med i tidningen. Efter deras framgångar har HD nu vänt och behandlar partiet som vilket parti som helst, vissa läsare kanske då själva noterar att det är en väldig cirkulation inom Sverigedemokraterna och att de just inte har så många idéer med tanke på sin nya storlek. Men pekpinnarna är tack och lov borta, det är inte medias uppgift att uppfostra folk i en demokrati.
[Detta är en blogg, så denna "känsla" inför HDs rapportering kanske inte tål en vetenskaplig granskning, men jag slänger med några externa länkar som kanske är intressanta: On Fascism and Islamophobia, We are the Good Guys och While Sweden Slept.]
"In 1972, the British historian Roland Huntford titled his book about Sweden "The New Totalitarians." He is echoed by a number of observers today who describe Sweden as an example of "soft totalitarianism." Are they right? That's a matter for debate — though it's a debate that won't take place in Sweden."
Samtidigt är rapporteringen från Landskrona minst sagt dyster, det är oprovocerad misshandel av unga killar och tjejer mest hela tiden, personrån, butiksrån, gängbråk, etc., etc. Helsingborgs Dagblad skriver i dessa fall aldrig något om gärningsmännens nationalitet, men folk överlag, inklusive mig själv måste jag erkänna, känner väl att det är invandrarungdomar bakom rubrikerna i de flesta fallen. Helsingborgs Dagblad har tidigare intervjuat några från gängen (bl.a. Gangsta Albanish Thug Unit) som i huvudsak består av killar från forna Jugoslavien samt vissa från mellanöstern. Detta spär på bilden av invandrargangsters. Samtidigt säger statistik att brottsligheten i Landskrona är på ungefär samma nivå som i landets storstadsområden. Jag menar att det kan vara relevant att skriva ut de misstänktas nationallitet eller bakgrund eftersom det blivit en het fråga. Oftast skriver man ju ut om det är en man eller en kvinna, jag kan ju hävda att det är sexistiskt. Män som grupp har ju som det är nu tom svårare att få vissa jobb inom barnomsorg, etc. Jag tror att det måste till en förändring i hur media hanterar invandrare och invandringsfrågor, annars riskerar vi få en främlingsfientlighet baserad på myter samtidigt som vi missar vissa verkliga problem som uppstår när olika kulturer möts.
Vad gäller publicering av namn på misstänkta och dömda så tycker jag nog att man skall vara restriktiv annat än i spektakulära fall. Men om någon våldtar och dödar ett barn eller skjuter ner en hel grupp människor så tycker jag det finns ett allmänt intresse av att veta något mer om den personen. Det är ju en händelse som är svår att förstå och hantera och att då sätta ansikten på det som skett kan fylla en funktion, tycker jag. Jag har kollat en hel del tidningar utomlands, speciellt i de länder som skiljer mycket från Sverige är det intressant. I Ecuador och Peru minns jag det som att de gärna gillade att ha något brottsoffer på framsidan, i färg och gärna med en kniv (kvar i kroppen) eller ett kulhål i centrum av bilden. I Indien har de ofta små notiser om folk som tagigt livet av sig, med namn och hemby. Samtidigt som respekten för den lilla människan alltså kan uppfattas som låg så har man mer respekt för makthavare, även i demokratierna. Media speglar hierarkier i samhället och sätter sin egen norm för vad som är ”politiskt korrekt”. Man får inte ge sig på invandrare, de är en svag grupp, kändisar får man bete sig hur man vill emot, etc. Namn är alltså ovanligt på okända i Sverige, men namn är norm i många andra länder. Men det kan också ha att göra med vår spårbarhet som individer här i väst, vi har personnummer, tandkort, etc. Min fru praktiserade på akuten i Tondo (ett av Manilas slumområden med den tveksamma äran att vara planetens mest tättbefolkade område) de fick ibland in döda gatubarn där, det är ingen som vet vilka de är, även om det finns ett namn. Kommer ingen som känns vid kroppen säljer man den till något av de privata universiteten (för dissektionsövningar) eller gör sig av med den. I en sådan kontext kan ett namn i en tidning vara mer anonymt än man först tänker på.
Bilder då, ja, jag frågade Mia om det för ett tag sedan via mailen. Tänk att du slagit dig ner framför Rapport den 12 januari i år och fått se det här. Din första reaktion? Att de borde låta fler kvinnor arbeta inom sjukvården i Gaza? Tveksamt. Skulle du känna hat mot Israel, kanske? Skall man tänka på vad de som är med känner och känner för att göra framöver? De religiösa aspekterna är ju hörbara i klippet. Men är det sakligt och relevant? Krig är hemskt. Men det finns det mer som är, kanske en villabrand eller en bilolycka med eldsvåda. Det ser också ut såhär. Bilder tycker jag är svårast, förstår vi någonsin att det aldrig är värt våld oavsett vad man strävar efter? Är det ens önskvärt att vi skall förstå det? Eller blir vi avtrubbade och är det då kanske önskvärt att vi blir avtrubbade? Är vi kanske för mjuka, döden är en del av livet, alla dör tillslut?
Nu visar de inte sådant på nyheterna men framställningar i text är media mer liberalt med, varför? Förra året var det ett lite uppmärksammat fall i Helsingborgs Dagblad om en man som torterats primärt av en ung kvinna (!) i en jaktstuga några mil härifrån. Hon hade förstört hans ena öga med en cigarett, slagit in spik i lederna och skurit av ett öra som mannen sedan tvingades äta upp. Det senare något som jag känner igen från Indonesiska armens härjningar på östra Timor. Detta var knappast vad jag ville läsa om till frukost och jag mådde illa fram till lunch. Hur har man resonerat när man trycker detta? Är det allmänintresse?
Här har jag svårt att se att en tidigare publicering skulle ha räddat Engla, menar han om Eklund dömts redan tidigare? För inte är det väl rimligt att Engla själv skulle känna igen honom och inse att han är farlig. Sen kan vi ju få en utveckling där medborgarna själva skall ta ansvar för sin säkerhet genom listor på farliga individer. Polisen skall ju se till att vi inte behöver ta itu med farliga personer själva och rättsväsendet se till att vi inte behöver dela samhälle med dem. Att jämföra med USA är svårt, de har en helt annan tradition av att individen skyddar sig själv, titta bara på vapenlagarna och skillnader i rätten till nödvärn. Engla goes US of A?
Också intressant, själv håller jag nog med om att oskyldiga anhöriga kan drabbas. Om det är vetenskapliga fakta att sexualbrottslingar ofta återfaller så får man väl komma på något annat sätt så att de inte kan göra det. Jag har haft bekanta som jobbat inom rättspsykiatrisk vård och de menar att många av deras patienter behöver livslång vård, behandling eller inlåsning. Det är kanske inte problem som försvinner efter en viss tid bara för att lagboken önskar detta.
