Friheten får vänta

Bandipur, Nepal 2008

Nu har jag läst ännu en ”new journalism” bok, nummer sex. Men nu är det slut för ett tag, "Imperiet" ligger här men jag började läsa ”Frihetens grundvalar” av Hayek istället. Har bara kommit till omnämnandet av att samhällen inte skall ha några mål, en för mig attraktiv idé. Staten skall i ett fritt samhälle inte styra befolkningen i någon riktning utan utvecklingen måste ses mer evolutionärt.

Men nu var det ”Friheten får vänta” av John Pilger som jag läst, den skiljer sig från de andra böckerna i det att den är skriven av en utländsk medborgare, en britt, och alltså översatts.
Pilger sticker inte under stol med att han är, vad man i vart fall i USA skulle kalla en vänsterliberal. Så jag är kanske inte överens med honom i hans version av hur olika ekonomiska skeenden utspelats och vad de haft för konsekvenser. Men jag har läst en hel del liknande författare, en massa Chomsky t.ex. (den mannen är ju en egen samhällsvetenskap nära nog) och boken ”Oheliga krig” som omnämns har jag också läst, samt en del annat. En konsekvens av detta är att Pilgers ”avslöjanden” redan är väl integrerade i min egen världsbild. Någon som för mig gör det så svårt att stödja de grupper vars ekonomiska politik jag delvis sympatiserar med, att till och med en så brett liberal grupp som Frihetsfronten han hylla en fascistoid mördare som Ronald Reagan. MUF (vilket väl i och för sig mest är konservativa brats med rika farsor?) tryckte upp ”I love Bush” tröjor inför hans Sverigebesök om ni minns, ännu en fascistoid mördare, oerhört pinsamt drag. Det är Ung Vänster (Finns fler rika farsor än man kan tro även här!) nivå på det, total botten.

Boken är uppdelad i olika kapitel som avhandlar olika fenomen av förtryck runt om i vår värld. Första kapitlet handlar om hur Garcia Diego kom att bli en Amerikansk flygbas, jag är väl bekant med Diego, jämför Guam, etc., men kände inte till att det var Brittiskt territorium och att det fanns en befolkning där som tvångsförflyttades till Seychellerna. Pilger snurrar lite i sitt resonemang och jämför med Falklandsöarna (och följer här Argentinska statens resonemang egentligen). Men ett intressant kapitel. Detta är mycket mindre journalistik, mer efterforskningar, även om han pratar med några av de tvångsförflyttade samt de som var med och tog besluten.

Härnäst behandlas Israel/Palestina och han är ju då som ni förstår starkt kritisk till Israel. Det är det vanliga med ”samma terror som vi minns från Warszawa och Berlin”. Jag är personligen så grymt kluven i denna konflikt att jag nog inte tar någon ställning. Ingen sida verkar vilja ha fred och ingen sida verkar beredd att backa ner och då får man ingen fred. Men jag tycker nog Pilger är lite väl daltande med Palestinierna det är inte som att de alla är världens snällaste människor. Å andra sidan gillar jag inte israeler som personer, haha inte så PK, jamen de är jämt störiga när de reser runt i världen, skriker och bråkar. Jag dejtade en tjej från Israel några gånger och hon stal en bok från mig, se där! Ojoj, angående ”hets mot folkgrupp” tycker jag såhär.

Sen snackar han om Indien på några sidor och han framför i princip enbart ekonomisk kritik, jag håller inte med honom och han har enligt mig direkt fel. Ja, efter 1947 ökade fattigdommen i Indien relativt västvärldens, så var det fram till 1980-talet, något som till stor del berodde på Indisk protektionism. Sen genomförde man liberala ekonomiska reformer och ekonomin tog fart. Problemet med vänstern är att de har så jäkla bråttom, Indien är utpräglat multietniskt det finns hundratals miljoner människor som inte ens kan läsa och skriva. En sådan koloss vänder inte på en femöring för att förvandlas till ett socialdemokratiskt paradis.

Efter detta följer ett kapitel om Apartheid. Ganska intressant faktiskt, han sätter bland annat ANC i en klart sämre dager, t.ex. Men mycket av kritiken är igen klassisks vänster-ekonomisk kritik, jag säger samma sak igen, man har en väldigt heterogen befolkning, stora skillnader i bildning, etc. Det tar lite tid. MEN att skydda medborgarna från varandra eller omvärlden i ekonomiska termer är inte lösningen.

Sista kapitlet handlar om USA:s ”befrielse av Afghanistan”. Då jag läst ”Oheliga krig” är "mujahedin", ”Gulbuddin Hekmatyar”, med flera mig väl bekanta så jag kan bara nickande instämma att det är för jävligt. USA-kritik när den är som bäst och mest befogad.

Nej det om boken, skall rensa skrivbordet så en bunt länkar kommer landa här.

DN hade nog nyhetstorka och skapade därför en egen nyhet med sexualmoraliska förtecken. Blogge attackerade som väntat.

Newsmill hittade jag för ett tag sedan och den är jag kompis med!

En kompis var en sväng i Japan och kom hem med lite bilder. Något som ledde till att jag hittade journalism när den är som bäst från just Japan. Vi har en bra story, en exotisk miljö som är obekant för många och en deltagande reporter som verkar älska sitt arbete, kan det bli bättre?!

Några amerikaner ironiserar över Sverige med anledning av den retorik som uppkommit från republikanskt håll efter all statsinblandning som den amerikanska ekonomin nu utsätt för.

Mer… Ja nu måste jag äta min broccoli rå tydligen hur som helst skall jag hålla koll på hur rönen kring sulforphane utvecklas i alltid pågående evigt liv projekt. Lite på samma område så skall jag orka läsa igenom denna vid tillfälle här var också något intressant gillar den typen av fenomen och spelteori är fascinerande.

Sen fick jag en dundertankeställare av denna artikel. Att fritt kunna röra sig i geografin är väl inte en mänsklig rättighet ens? Trots det tycker vi det är värt 3000 döda om dygnet för att kunna röra oss fritt! Det sätter ju verkligen perspektiv, en verklig kostnad / vinst kalkyl med verkligt många drabbade. Plötsligt blir det en petitess att ha ihjäl några hundra bråkiga medborgare, eller några tusen bråkiga medborgare i Chile, om man kan vinna totala fördelar över tid. Som man tydligen måste anse att man också gör med privatbilismen, eftersom man köper den till så högt pris! Damn, vapenindustrin måste ju döda mycket färre personer än bilindustrin ett normalt år?

USA börjar vakna snart kan man inte bete sig hur som helst. Ta nu också Kissinger då för satan innan gubben dör! Sen har det varit massa om det där andra landet, Eritrea, som likt USA är en stat som låser in utländska medborgare utan att redovisa varför, något som det varit massor om i DN på sista tiden. Nu var Isaak till och med ”stillsam till sitt väsen”. Detta börjar bli som den där mediaklichén med barn som dött av någon anledning ”han/hon ville bli läkare”.

USA:s nyfascistiska ledare (tänker Bush innan) – rationell eller paranoid?
Varför vägrar den nyfascistiske Bush att frige Guantanamofångarna? Dessa brokiga ynglingar från mellanöstern kan ju knappast utgöra något allvarligt hot mot regimen i Washington. DN har talat med fyra svenskar som samtliga har träffat president Bush.
Eller missar jag något?

Jag vet inte varför men jag tänker på Jimmy Hendrix.

DN hade en artikel som med Svenska mått måste klassas som främlingsfientlig, kanske därför de nu gör avlat med att vräka på med allt som rör Dawit.

Lite humor tillslut ja kolla också Jon Lajoie saker på Youtube, typ allt är skitkul (enligt mig). Stay at home dad. Show me your genitals. Pedophile Beards. Song for Britney. Sunday Afternoon. Dating Tape. Och den absolut bästa för journalister: Mainstream Media Commercial.

Kampanjjournalistik på gott och ont

Dhaka, Bangladesh 2008

Spontant känner jag mig negativ till denna typ av kampanjer, speciellt när flera stora tidningar, som skall föreställa vara konkurrenter, går tillsammans. Denna ryggmärgskänsla kommer troligen av att jag är kritisk till maktkoncentration och överdriven maktutövning. Och makt är precis vad man får mycket av när fyra stora tidningar går samman ("Vi tänker inte låta oss skrämmas" Verkligen?), då når man i princip hela befolkningen, eller lite elitistiskt, den del av befolkningen som räknas.

I just det här fallet är det svårt att hävda att det inte är för en god sak, Dawit Isaak borde enligt, troligen de allra flesta av oss, släppas fri. Samtidigt kan man hävda att ”mänskliga rättigheter” inte är något absolut, det är en uppfinning av västerlandet som vi (som vanligt) tvingat på resten av världen. Att tysta element som bidrar till instabilitet (t.ex. i form av kritik av de styrande) i samhället är något som många regimer har använt, eller använder, som metod. För mig personligen är väl detta alltid fel då den mäktigaste aktören så gott som alltid är staten. Men det går ju för den saken skull inte att förneka att det i många fall varit framgångsrikt (kuppen i Chile t.ex.).

Kan man köpa detta, om än rent filosofiskt, att det inte är säkert att det ens är absolut fel att Isaak är fängslad så blir det svårt att få det till absolut rätt att driva kampanjer för hans frisläppande. Tja, jag personligen tycker att han borde släppas fri, jag gillar regimkritik. Men eftersom det kan anses finnas en kontrovers tycker jag inte att media, om vi hävdar kravet på objektivitet, skall ta denna roll att förmedla åsikter.

Här tror jag att vår stadsminister om än inte så upplyftande kanske är ganska realistiskt. Sen har vi alla världens andra journalister, t.ex. de som är infödda Eritreaner och inte råkar vara Svenska medborgare. De Svenska medborgarna, dessa övermänniskor som skall ha speciell behandling och bara får röras med silkesvantar, om det så rör Tsunamikatastrofer, sjukdom, arbetslöshet eller att skriva artiklar i Eritreanska tidningar. Jomen ”tjena Svensson”, välkommen till verkligheten!

Sen att som vissa medier resonera kring Isaaks invandrarbakgrund och jämför med ”hon den där mördartanten” som fick komma hem från USA, som ju ser Svensk ut, känns för mig löjligt. Ca 99,85% av världens befolkning är fortfarande inte upphöjda till detta specialtillstånd som det tydligen skall innebära att vara Svensk. Vem skall bry sig om dem? Så länge vi inte bestämt oss för om vi skall vara lojala, inte lojala eller bara lojala när vi själva tjänar på det (västerlandets nuvarande politik när det rör handel och invandring) mot omvärlden blir allt annat löjligt. Media missar som vanligt poängen, det intressanta är inte om det är rätt att driva en kampanj för Isaak eller inte. Utan det intressanta är att varför gör vi det för just honom? För att han är Svensk? Av nationalistiska skäl således?

Damn, jag klarar inte uppgifter med så lösa tyglar. Jag får nog studera naturvetenskap igen istället, men Statsvetenskap var i och för sig intressant, men där hade man perspektiven, marxism, liberalism, realism, feminism sedan var det bara att skriva utifrån dessa. Detta är ju ren anarki, här kan man prova vad som helst och blanda hur som helst. Well, om jag återgår till kärnan, kampanjjournalism, helt utan tillämpningar (Isaak) som kan skicka mig på sidospår, så tycker jag…

…som jag antyder ovan att media skall eftersträva objektivitet, jag håller med denna artikel jag instämmer dock inte i “argumenterar för det till synes självklara”, det är just när något är ”till synes självklart” som man skall höja garden. Speciellt som journalist!

Uppgift slut!

Hittade något kul som jag dumpar här då jag har en så där 5000 bookmarks eller nått:

http://newsmill.se/artikel/2009/04/17/begavade-pojkar-slas-ut-i-skolan

http://www.kapitel1.se/borje-lundberg/rehabiliteringsmyten

http://www.kapitel1.se/borje-lundberg/rehabiliteringsmyten/barndomen2#1

Det spontana livet

Warszawa, Polen 2007

När jag kom till arbetet igår för att se efter vår ”favoritbuse” tillsammans med kollega Kim fanns det ny information på vår Whiteboard. Någon hade suddat ut karikatyren av Kim med en cigarett i munnen och den pikande texten ”Jag har karaktär som en HALLICK” och istället stod det bara ”FL kolla Urban Safari av Bobo Karlsson”. Eftermiddagen gick sin stilla gång, vi tog en skogspromenad på Kullaberg, etc. När jag kom hem från jobbet idag på förmiddagen kollade jag upp boktipset. Något som kanske kan vara intressant även för andra reportagesugna journalister. Lite storstadssugen av denna titel kollade jag lite framåt på mitt schema, var åttonde vecka har vi en långledighet på 11 dagar, slängde in Moskva i Flygcentralen och såg att man kunde åka dit för 1504kr perioden 20/7 till 30/7 som sammanfaller med en av mina ledigheter. Kollade en tur/retur till St Petersburg från Moskva, fanns för under 1000kr... Även om vi nu drar till Japan och Korea den första september så gick detta inte att motstå. Så sagt och gjort, nu blir det till att försöka få fram visum utan att behöva involvera någon dyr resebyrå. På området resor till städer har jag bland annat läst ”Hemma i ingenstans – resor till städer” av Sören Sommelius som är kulturskribent på min lokaltidning här. Boken är rätt okej, jag blir sugen på Addis Abeba av att läsa den, men sedan börjar han yra om att den nya vänstervågen i Latinamerika, typ Bolivia och Venezuela är jättebra och irrar bort sig i rödluvan. Om herrn tog och utbildade sig lite mer skulle han t.ex. kunna läsa om Uruguay som brukar vara ett exempel på hur olika former av protektionism, etc. kan slå. Det om att resa till städer.

Boktipsaren, med Sydamerikaintresse, har tidigare tipsat om Nathan Shachar eftersom, som han säger, ”det är inte så många som skriver om Sydamerika som inte är kommunister”. Jag har tidigare läst t.ex. Eduardo Galeano och hur vackert han än skriver så inte är det objektiv historia. Men ”Eldens minne trilogin" är ju fantastiskt vacker, ren poesi, så läs om ni kan få tag på. Cool är att i ”Eldens minne” kan man läsa om ”Papa Belzu” en av Bolivias alla presidenter och han är hör och häpna farfars farfars far eller någonting till ”mitt ex” (den tjej som hittills stått ut med mig längst tid, och vise versa). Hennes biologiska pappa hette Belzu och var flykting från Bolivia, son till riksbankschefen. Världen är intressantare än man tror.

"Papa Belzus" barnbarnsbarn, osv, pekar ut stället vi bodde på i Vilcabamba, Ecuador 2003:

Längst där nere

White beach Boracay, Filippinerna 2008

Kvinnan vid min sida heter Shervette och är född 1978, hon arbetar på ett callcenter för Prudential i Manilas affärsdistrikt Makati. Hon arbetar mot den amerikanska marknaden och därför på nätterna, mellan 22.00 och 06.00, sex dagar i veckan. På grund av kronfallet och den filippinska pesons styrka börjar hennes timlön krypa upp mot 8-9kr från att ha varit 5kr första gången jag träffade henne 2005. Shervette har en mångårig universitetsutbildning som någon form av medicinsk sjukgymnast. Första gången jag pratar med henne om att vissa i västerlandet skulle se det som exploatering av ett "rikt amerikansk företag" är när vi lunchar på julafton 2007. Hon är oförstående, exploatering? Hennes lön är ganska hög för att vara på Filippinerna. Skulle hon arbete inom den privata eller offentliga sjukvården på Filippinerna skulle hon tjäna mindre. Filippinska staten får inte skatteintäkter nog för att kunna hålla befolkningen med någon vidare gratis sjukvård eller utbildning, än mindre betala sin anställda några större summor. För att den privata vården inte totalt skall bli en service för de rika måste kostnaderna pressas även här. Prudential skulle väl kunna betala Shervette en högre lön? Ja, troligen, men frågan är om det vore bra för det Filippinska samhället. Redan nu har det amerikanska företaget med ekonomiska muskler lockat en sjukvårdsutbildad person ifrån denna sektor. Höga löner för vissa skapar lokal prisökning och de som inte har utländska arbetsgivare blir då relativt fattigare. Det är redan ett stort problem i Filippinerna, Shervettes utbildning kostade per månad lika mycket som hon nu tjänar per månad. Att hon alls kunnat gå på universitet beror på att hennes pappa jobbar i Saudiarabien och skickar hem pengar. Shervette har tom en egen barnflicka anställd som passar hennes son från tidigare äktenskap. Barnflickan är egentligen en tant, hon är så att säga fattig på riktigt, hon bor i en slum och har därför ingen hyra och sover gärna hemma hos Shervette när hon arbetar. Tanten har ingen utbildning och hennes man sitter i fängelse för mord. Prudentials ”exploatering” av Shervette ger henne alltså ett ganska skapligt medelklassliv och det spiller till och med över på en nödställd landsman. I USA finns det nationalister som vill att jobben skall stanna i USA. I USA finns det protektionister och globaliseringsmotståndare som inte tycker om att amerikanska företag är multinationella. I USA finns det ”barnamördande idealister” som från vänster skriker att USA skall sluta exploatera Shervette. I Filippinerna finns det t-tröjor med en siluett av en strippa som tar emot pengar och texten ”I support single moms”. I Filippinerna finns det 500 000 unga kvinnor i sexindustrin.

2002 var jag med min dåvarande flickvän i Kambodja, vi var där hela 30 dagar, spännande land i en spännande fas, om man läser på lite och inte bara ser resande som att hoppa mellan olika vuxendagis. Utanför Kompong Cham flängde vi runt på varsin MC med lokala chaufförer, vi tittade på ännu ett av Kambodjas ”killing field” (det finns många) och lite annat. Så såg vi från en kulle att de höll på att bygga en massa stora lokaler bland risfälten och trähyddorna. Vi frågade om detta och de berättade att det var entreprenörer från Kina som höll på att starta upp textilfabriker. De hade redan börjat anställa och det var en massa folk som ville jobba där. De betalade mellan 25 och 30 dollar i månaden och även män var intresserade då det var ett lättare jobb med samma lön som i den (illegala) skogsindustrin. Ett år eller två senare såg jag med glädje att det började dyka upp ”made in Cambodia” lappar i olika billiga kläder, som t.ex. de från HM. I samband med detta körde de ”barnamördade idealisterna” en drive igen om bojkott av HM och liknande som ”exploaterade fattiga”. Jaha, om världen nu vore så enkel. Tja, sexindustrin växer även i Kambodja och männen får väl återgå till att (illegalt) hugga ner urskogen. Det är ju tur att det finns alternativ!

Mitten av 80-talet. Mina föräldrar släpade runt mig och min syster kors och tvärs över Europa, jag har åkt bil till Lissabon, jag har åkt bil till Istanbul. Jag har kampat i Rumänien när järnridån ännu höll halva vår världsdel i ett fast grepp. Mina föräldrar bjöd polska vänner till Sverige. De bodde i vårt hus när vi var på semester, de bodde i lekstugan min pappa byggt i trädgården när vi var hemma. Första året kom de två stycken på en moped. Ett annat år i en specialbyggd bil med en enorm bensintank, så de aldrig skulle behöva tanka utanför Polen. De arbetade svart hos Skånska bönder som lät dem göra en massa skitjobb, de tjänade 25kr i timmen, 4000kr i månaden, på sex veckor tjänade de således 6000kr. 6000kr tjänade mannan på ett år hemma i Polen på denna tid, han var läkare. Sista gången jag var med mina föräldrar till Polen var 1993, då var jag 16 år och järnridån hade fallit. En av mannens söner höll på att starta upp ett speditionsföretag, en annan hade fått jobb som fysiker på CERN och den tredje arbetade med forskning på AIDS/HIV i USA.

Till saken, efter denna uppvärmning. Wallraff hade jag aldrig hört talas om innan jag började denna kurs. Det känns inte som någon stor förlust kan jag nu säga. Jag upplever boken som någon sorts svart komik, åtminstone i början. I ett kapitel ger han sig på McDonalds det kanske var något av ett nytt grepp på denna tid, men numera är det mest en sliten kliché. Skall man vara kritisk mot näringslivet eller ”systemet” ja då måste man ha med kritik mot något stort multinationellt företag. I mina ögon är det mest löjligt, McDonalds är en otrolig framgångssaga, jag är säker på att de flesta av er, liksom jag själv, ätit där fler gånger än ni minns. Jag menar inte att all kritik av företaget genom året har varit obefogad, tvärt om, stora aktörer skall noga granskas. Sen jobbar då Wallraffs alter ego ”Ali” på olika ställen, efter ett hastigt ”besök i kyrkan” och ett annat sidspår där han påstår sig vara döende och planerar för sin begravning. Visst bemöts han av en slags rasism av prästerna, men jag tror vi måste vara lite relativa här. Skulle vara kul om jag provade på något liknande själv i säg mellanöstern, Kina eller någon annan stans. Påstod jag mig dessutom vistas illegalt i landet skulle det nog snarare bli marsch i fängelse. Just mellanöstern är ju än i dag notoriskt för hur de behandlar sina gästarbetare från ”svaga” länder, kalla det rasism om ni vill. Det blir ett problem också med att "Ali" påstår sig vistas där illegalt. Wallraff konstaterar att detta bidrar till att ”Ali” och hans kollegor i samma sits kan bli så utnyttjade. Samtidigt uppfattar jag inte direkt att han tycker att reglerna skulle skärpas så att folk som "Ali" blir gripna, eventuellt straffade, och hemskickade (så som jag själv skulle bli än idag i nästan alla länder i världen om jag vistades där illegalt). Företagen tjänar då på att det finns extremt svaga grupper i samhället som vistas där illegalt, samtidigt som denna extremt svaga grupp förefaller tycka det är bättre att de kan få ”skitjobb” snarare än det kanske mer rimliga alternativet, att de grips och skickas hem.

Den rasism som förefaller genomsyra de olika arbetsplatser som Ali sedan arbetar på är ju givetvis beklaglig och förvånar mig med tanke på Tysklands nutidshistoria. Samtidigt är detta ju vad man får kalla ”obildade miljöer”, så vad som är ett slags rå jargong och vad som är djupare rasism är svårt att säga tycker jag. Viss främlingsfientlighet är ju mer eller mindre ett naturligt tillstånd i hela världen. När man sedan kommer som exotisk turist med djupa fickor och i små grupper så är det klart att man blir väl bemött. Men jag är övertygad om att om det började välla in massa tyskar i t.ex. Turkiet som bosatte sig där, konkurrerande om jobb och samhällsliga resurser, drack sin öl och käkade vad det nu är man käkar i Tyskland, så skulle de också drabbas av ”främlingsfientlighet”.

”Ali” var också "hos doktorn", visst finns det andra fall där svaga grupper utnyttjas, helt utan rasistiska förtecken, det har rört sig om fångar eller psykiskt sjuka. Jag minns namnen ”Turner & Merlis” samt ”Isbell” från den fantastiska Pharmacotheon de hade tom ihjäl folk, i USA. Sedan händer det olyckor också ibland helt utan något förtryck, tänka sig! Wallraff tyckte forskarna kunde smaka sina droger själv och det finns det de som gör. Stater är dock inte så glada för denna företeelse.

Sista kapitlet, ”Uppdraget” är riktigt, riktigt obehagligt. Inte för vad man får fram utan för metoden. Här lurar Wallraff tillsammans med två vänner den i och för sig osympatiske ”Adler” i en slags fälla. Det rör sig dels om vad man kan kalla brottsprovokation, något som jag personligen tycker är högst osmakligt och som jag hoppas den svenska polisen aldrig får arbeta med som metod. Man skapar ett brott som inte skulle ha skett annars med förevändningen att det annars skulle skett i alla fall. Än värre är att "Adler" möter två auktoriteter som beställer jobbet, det är dessa som lurar honom i fällan. Detta skapar en situation som liknar Stanley Milgrams klassiska experiment. Detta är gravt oetiskt i min mening, psykologiskt experiment i kombination med brottsprovokation. Det är nästan som att Milgram skulle anmält sina försökspersoner för misshandel efter experimentet istället för att på förhoppningsvis psykologisk sätt försiktigt konfronterna dem med vad de just gjort. Fullständigt vidrigt!

Annars har jag inget emot ”under cover” metoden i sig. Formen i boken är också lite jobbig, Wallraff har för autenticitet låtit ”Ali” prata invandrartyska (svenska i boken) att läsa långa dialoger mellan "Ali" och olika personer på detta knaggliga språk blir lite småjobbigt.

El Choco

ESTA TIERRA NO SE VENDE!!

Let me tell you something about coke…

Nämen, då skall vi se, det var faktiskt en ganska intressant bok. Jag räknade med att boken skulle vara mer ”Svensk”, visst uppvisar den tydliga tendenser till drog-xenofobi, men mindre än Svenska staten i stort. Men det är långt ifrån en ”liberal” bok, man skulle t.ex. kunna diskutera de delvis rasistiska grunderna till hur olika psykoaktiva kemikalier kom att klassas som olagliga respektive lagliga utifrån västerlandets normer/kultur. Lagarna som blivit mer eller mindra globala härstammar från Nordamerikansk rasism mot speciellt människor från orienten och de svarta. Vår egen Bejerot är ju också mer eller mindre rasist, jag har läst hans böcker, hans utsagor om haschets roll i mellanöstern är ju att klassa som extremism. Samtidigt anpassas inte lagarna enligt nyare rön: ”Detta tyder på att problematiska konsumenter inte är rekreationskonsumenter som råkat bli beroende utan en särskild grupp med extremt svår bakomliggande problematik.” (Goldberg skriver intressanta böcker). Jonas Andersson och hans gelikar är i mina ögon vår tids häxor. Boken demoniserar ju delvis kokain, eller kanske inte demoniserar, men likväl på lösa grunder placerar kokain i en helt annan ”farlighetsklass” än t.ex. alkohol (som ju är också är en potentiellt hemsk drog, som kan förstöra människors liv). Om ni inte gillar ”Bloggereferenser” (personligen skulle jag tills vidare flytta upp Ecstasy vad gäller fysiska skador) så vad sägs om Lancet? Boken avslutar dock med att påtala att det inte fungerar, det fungerar inte att införa tveksamma lagar i Bolivia, det fungerar inte att låsa in smugglare som Jonas, det finns mer kokain än någonsin i Sverige och Europa. Vi måste komma på något annat och kanske fundera på hur stort problemet egentligen är.

Bolivia, skall vi se, jag och min dåvarande flickvän reste in i Bolivia den 13/1-04 och därifrån den 24/2-04. Vi var alltså kanske bara något hundratal meter från Jonas Andersson där han satt på San Pedro, helt ovetande om honom. Boken dramatiserar staden La Paz tycker jag, det är inte som att det smyger runt massa rånare där överallt och vi blev erbjuda kokain och hasch betydligt oftare i Peru (där två nissar dessutom försökte råna oss med en kniv och en syl) och Ecuador. Dock säljer de kokablad (de är narkotikaklassade på ”Förteckning II” i Sverige - precis som rent kokain) överallt på marknader, dessa tuggas av en massa olika personer, folk som kör (natt)bussar, tanter på marknader, etc. Tuggar man en verklig munfull med blad ihop med en tesked bakpulver (syra/bas - för er som läst kemi) blir man hög, med mydriasis, spända käkar, höjt stämningsläge, etc. Slutar man efter några rundor (det varar inte så länge) kraschar man mentalt förvånansvärt kraftigt. Ett upprymt småtrevligt tillstånd som man får betala för efteråt, ungefär som alkohol (ja inte subjektivt alltså, men socialt) dvs. och inget de flesta av oss skulle föredra att upprepa osunt ofta. Utan en tillsatt bas (bakpulver i vårt fall) är effekten mycket svag. Koka te fungerar inte som annat än möjlig placebo.

Boken då, ja det känns ju lite halvdokumentärt, men enligt noter i slutet har Lutteman, som skriver, pratat med en hel massa människor. Jag blir kluven till San Pedro, det verkar ju tämligen hemsk där, men samtidigt känns det mest extremt konstigt. Jag har själv bara kollat på ett fängelse (i drift) i hela mitt liv och det var i Filippinerna 2005. Det var mest mina vänner och bekanta där som tyckte jag "bara måste se det". Men jag kom inte in bland fångarna alls utan vi traskade runt på muren med två vakter med automatvapen och tittade ner. Det var också en öppen miljö men bara män och de dödsdömda (detta var precis innan Filippinerna ställde in alla dödstraff) var för sig. Jag skulle få gå in med två vakter men någon kvinna fick absolut inte följa med, för det var för farligt. Därför blir jag inte klok på San Pedro, kan inte fångarna ta gisslan om det springer folk där? Men det kanske blir en slags maktbalans mellan fångarna som fungerar, intressant rent sociologiskt att fundera på. Hur som, jag kom alltså inte in på riktigt fast jag skrev på papper om att jag inte var journalist, etc. 2005 var ett ganska mörkt år för journalister i Filippinerna.

Hittade en färsk länk om San Pedro och de olika typer av "nöjen" turister där kan ägna sig åt. "But isn't it possible to be more responsible? To be more respectful? When touring a foreign country must it be treated like a traveler's playground with no regard for local inhabitants?" Jomen kolla t.ex. Thailand (1:15 wheeee! luuv!), osv. västerlandet är så rikt att till och med idioter har råd att åka utomlands :)

Slutet i boken är tyvärr inte rimligt alls [se kommentarer!], det är inte möjligt att Jonas kan ha tagit med sin Bolivianska fru till Sverige på så sätt som beskrivs. Jag vet i detalj hur detta fungerar, eller inte för just Bolivia men antar att det är samma som för länder i Asien. För att få visum till Schengen måste frun bjudas in från någon i Schengen, eller ha seriöst med pengar. Hon behöver dessutom en försäkring som gäller i Schengen. Visum söks dessutom på konsulat eller ambassader, man måste vara i kontakt med dessa, troligen i person när det rör sig om ”fattiga länder”. Så som boken beskriver, så hade de stoppat henne i Frankfurt om inte redan i Sao Palo (saknar Schengenvisa). Detta är som turist. För att få bosätta sig här skulle hon behöva ett uppehållstillstånd, det kan bara sökas på ambassad utanför Schengen (och tar normalt ett bra tag att få). Det är möjligt att de fick någon dispens p.g.a. barnen, men knappast så mycket. Ja och barnen behöver också pass, vad kan de få för medborgarskap? Mer byråkrati. Så just här är boken tyvärr inte alls trovärdig, något som kastar en skugga över resten, osv.

Faktiskt har jag en hel rad med frågor som jag skulle vilja ställa till Jonas och frun (Lutteman lär ju få höra en utvald ”sanning” av alla han snackat med) när jag tänker efter, det är en massa som för mig som rest en del, träffat lokalbefolkning mer än ytligt, med mera, inte tycker stämmer i boken. Jag lyckades t.ex. själv bli arresterad precis innan nyåret 2007/2008 i Manila, i och för sig av korrupta poliser på extremt svaga grunder (drack en öl på offentlig plats), men likväl, en liten erfarenhet av hur den legala biten (inte) fungerar. Nej, de fick inte ett öre av mig, men det tog lite tid.

Det var dock kul att bli påmind om de fullständigt galna kopplingar som ansluter vissa duschhuvuden för vattenuppvärmning. Här ett exempel från budgethotell i Ecuador:

Och verkar nu kokabusken lite småtråkig så kan du alltid följa med McKenna långt, långt ner i kaninhålet...

...någon slags vänsterfeminist för en stund...

Stockholm, Sverige 2009

Internationella kvinnodagen, Stockholm, Sverige 2009.
"Vi protesterar mot hedersmord"
"Vi protesterar mot självbränningar"
"Vi protesterar mot tvångsäktenskap"
Wow, vi snackar seriöst kontroversiella frågor, jag känner verkligen min manliga dominans hotad! Världssamvete och religiös fundamentalism har kidnappat den Svenska kvinnorörelsen. Det började med p-piller, sexuell frihet, arbete och brända bh:s. Bh:n kom tillbaka, i en sportmodell som plattar till behagen när man tränar sig slank och fin för HONOM och så en push up modell när man skall vara sexig för HONOM. Arbete fick ni, men lönen blev lägre. Den sexuella friheten är en illusion p.g.a. sociala normer. Och p-piller har biverkningar. Men det har vi inte tid att prata om nu för vi är upptagna med frågorna ovan, vi är tillbaka på en nivå ungefär som något innan man slutat bränna häxor på medeltiden. Internationell solidaritet. Internationell solidaritet. Detta eviga problem, på nära nog alla områden.

Samtidigt roade sig den Svenska överklassen som vanligt på NK, Barbie fyller 50år i år och just precis denna dag kunde de blifvande små överklassflickorna träffa henne på NK. Så från Blondinbella till Amelia kan den rika västerländska kvinnan känna sig fri, fri att konsumera och ute på torget värnas det om de snart uppeldade kvinnorna i Afghanistan och så glömde vi alla där emellan.

Cool, nu har jag testat att vara någon slags vänsterfeminist för en stund, det funkade bra, argumenten(?) är ganska goda(?). Eller ja, reflektionen om "Internationell solidaritet" är överkurs. Det är ju själva kärnproblemet för vänstern. Vilka är "dom" och vilka är "vi"? Jag menar, "arbetare i alla (Västeuropeiska) länder förenen eder" - men inte ni i u-länderna för helvete! Ni har ju en månadslön som motsvarar vår fackavgift!

Lasermannen

Asunción, Paraguay 2004

Nu har jag läst en bok till, funderar på det där reportaget lite omedvetet men det vill inte kristallisera sig riktigt just nu, så blev en bok. Efter 70-80 sidor utbrister jag högt för mig själv ”Å helvete så dåligt”, men kämpar trots allt vidare med bokens totalt ca 400 sidor. Jag är ingen läsare av den vanliga mainstream skönlitteraturen, känner inte att det ger mig något. Visst om författaren har en viss utpräglad stil, typ Thomas Pynchon så kan det vara kul. När jag var yngre, typ liten, läste jag Guillous Hamilton böcker och sådant, men kan inte känna att det ger något. Okej, science fiction gillar jag faktiskt, typ Gibson eller Stephenson, men annars blir det mest olika former av reportage, biografier och rena ”textbooks”. Den skönlitteratur jag senaste läste som jag kan känna gav något var nog i så fall Plattform och Tärningsspelaren, ja eller Irving drar också åt det där lite brutala hållet. Men visst, jag har läst en hel del av det man ”måste läsa”. Men jag skulle aldrig läsa säg Stieg Larsson, Marklund eller ens Dan Brown (kanske en förlust?). Med detta som bakgrund tyckte jag boken var någon form av dålig deckare. Men tydligen är boken byggd på ganska mycket efterforskningar enligt noterna i slutet. Lasermannens tonåriga karaktär är bra och kul skilldrad, vilken kille, typ stockkonservativ och kvasiintellektuell i det allt mer progressiva (tja, med svenska mått) Sverige. Sen utvecklar han någon form av psykiska problem och blir våldsam och allmänt obehaglig.

Boken växlar mellan några korta texter, som påstås vara rena citat från intervjuer långt senare, och polisarbete, Ausonius förehavanden och vissa reflektioner om samhället. Boken utspelar sig kring 1991-92 och jag är lite för ung för att minnas denna tid väl och speciellt för att ha följt samhällsutvecklingen då. Jag vet alltså t.ex. inte om Ny Demokrati var så jäkla hemska som de framställs här. Han den där Bert Karlsson förefaller väl förlåten är inte han med i lite opium för folket dynga på TV då och då även nuförtiden?

Hur som helst, det är mycket i boken som rent logiskt inte kan vara speciellt dokumentärt men som ju krävs för att det skall bli något sånär läsvärt. Man skall ju inte glömma att böcker avses att säljas och det skall tjänas pengar på dem, de är alltså i högsta grad kommersiella produkter. Detta tycker jag ofta glöms när böcker recenseras, det måste ju finnas en tänkt målgrupp, osv. Produkten anpassas så att säga till konsumenten.

Boken skall väl ha någon djupare tanke att detta hände just runt den ekonomiska krisen, framväxande främlingsfientlighet och ja kanske även med borgarna i riksdagen. Men jag får lite samma känsla som när jag såg Bowling for Columbine som jag tycker är en fantastiskt dålig film. Ett cirkelresonemang: det är samhället med Lockheed Martin fabriken här, etc., nej det finns för mycket vapen, vi träffar lite vapen kufar, nej det är inte vapnen för det finns vapen i Kanada också med och sen pang, pang, pang samma sak händer i Moores socialistiska drömstater Finland och Tyskland, skall man skratta eller gråta? Citatet av Ghandi här är bara bäst. Lite samma tendenser finns i denna bok, vart vill författaren komma? Att någon skjuter folk av en viss grupp är ju inte precis världsunikt för Sverige i början av 90-talet!

Nu (03.55) fick jag reda på att någon av tjejerna hört av sig till Blogge Bloggelito, igen, om fotografering, eventuellt skulle de ta någon bild HÄR på torsdag, vilket liv man lever. Stay tuned, är hur som helst mycket nyfiken på den där Niklas om jag nu skulle springa på honom.

Dansen kring guldkalven

Kota Kinabalu, Malaysia 2005

Här ser ni mig tillfälligt konverterad till rättrogen. Det lustiga är att bara en dryg vecka tidigare hade jag låtigt mig genomgå katolskt dop i en pool i Manilas södra förorter. Då var jag iklädd röda Speedo och en stor pirat-Nike t-tröja, blev välsignad av en pastor i Ferrari racingjacka och som på Filippinskt machomanér mest snackade om sina synder, before he saw the light, alltså. We talk em drugs, we talk em bitches.

Vart skall jag ta vägen i år då? Jo den första september drar jag och shawty till Tokyo och senare med båt över till Korea och slutligen igen båt västerut till Kina och flyg hem från Shanghai den 15 oktober. Men det är Japan och Korea som är resmålet, Shanghai är mest för att jag hittade en lämplig retur därifrån och kul att återse en stad efter fem år.

Nu läste jag precis ut ”Dansen kring guldkalven” av Björn Elmbrant. Jag har en annan bok av honom här hemma, ”Hyperkapitalismen” som jag läste säg 2001 eller så, men minns just inget av den.

Jan Guillou säger på bokens baksida att den ”… borde vara obligatorisk läsning vid landets alla utbildningsinstitut för journalister”. Säger han det, så vad kan man göra? Jag kan förstå varför han säger så, bokens viktigaste poäng för oss journalistwannabes (?) är nämligen att den kritiserar just journalister. Elmbrant menar att journalistkåren i Sverige bidrog genom okunskap och bristande kritik till den börsbubbla vi upplevde i slutet av 1990-talet.

Bokens undertitel är ”Så förändrades Sverige av börsbubblan”, så är ni med på vad den handlar om. Elmbrant resonerar och reflekterar över och kring denna tid. Han synar media, han synar politikerna och han synar aktörerna i IT-företagen och aktörerna på börsen. Jag var inte aktiv själv på börsen vid denna tidpunkt, men nu får jag väl anse mig vara tämligen insatt och intresserad. Jag har läst lite blandade ekonomikurser både nationalekonomi och en hel del företagsekonomi. Vid Kalmar läste jag också en tvådelad, mer "praktisk", kurs kallad ”Aktie och värdepapperskunskap” om två gånger 7,5hp. Sen har jag väl på egen hand läst nästan precis allt av de stora (Peter Lynch, Warren Buffett, Bolton samt de tidlösa gurus som Fisher, Graham och Dodd).

Så jag kan väl bedöma bokens innehåll ganska bra och den ÄR bra. Sen vilka man kan skylla på och vilka som får skylla sig själva, vilka som är brottslingar och vilka som är offer - på en galen marknad, det skall man väl kanske mycket ödmjuk diskutera. Men jag gillade boken! Boken är från 2005 men förord och efterord så färskt som november 2008 och då var vi ju som nog ingen missat redan djupt inne i de nya otrevligheter som nu pågår.

Jag gillar speciellt det här att problemet med journalister är att de är bra på att skriva och gillar att göra det, men de målinriktade som direkt efter gymnasiets försiktiga nosande på relativt simpla koncept, läser journalistik. Om de inte i sig själva är mycket brett intresserade vad KAN de egentligen om alla de ting som det nu finns att skriva om? Elmbrant själv är ett ganska bra föredöme, han gör bara mindre slarvfel, t.ex. skriver han om hur ”fonden Fidelity” på 80-talet började köpa aktier i Svenska bolag. Fidelity är ju ingen fond, troligen var det fonden Magellan (som just Lynch ju höll i) som fanns i Fidelitys breda utbud av fonder som var inne och köpte. Sen kan han ju göra fler fel som jag inte känner till då jag inte är fullkomligt allvetande (ännu).

Yes, det om boken. Vad har mer hänt på sista tiden, samlat lite länkar jag inte vill slarva bort. Haha, jo för några veckor sedan hade Blogge Bloggelito satt tänderna i en av de söta flickor jag försöker ha i min bekantskapskrets. Välkommen hem Peggy, jag trodde du var kvar i Xiamen!?

Tydligen kommer det en film om en av mina få idoler som jag följt som en hök sedan The Age of Spiritual Machines kom ut. Så då snöade jag in på extremhälsa igen lite och kollade av en del

”Kreativitet, Idéer och Innovation ur ett psykologiskt perspektiv” (Psykologi, B-nivå) kursen tog slut i helgen så nu läser jag bara halvtid. Hemtentan gick bra även om jag råkade få jobba 19 timmar övertid detta veckoslut, utöver de 33 timmar som redan var schemalagda. Men nu är jag ledig i över en vecka. Första ”föreläsningen” i denna kurs var ganska provokativ och media får sig en känga, som sig bör.

Idag såg jag detta och det verkar bra för mig. Slutligen tog de ju bort tramset med att man fick extra för att ha jobbat, men mitt 1,8 slutar gälla efter våren 2010. Allt är ju ganska lätt, utom orden – de kan man eller så kan inte, annars är det mest ett uthållighetstest, dvs. man gör slarvfel. Så det är bara att dopa sig med några gram Piracetam så bör jag kunna komma in på vad jag vill även i framtiden J

Plugga ja, något måste jag läsa när jag har ett jobb där jag är ledig en massa, sökte bl.a. Sociologi i Lund till hösten, men resan kanske stör lite. Annars sökte jag en B-nivå kurs i företagsvärdering och en kurs i cellbiologi till senhösten, det gäller att vara bred. Till sommaren hittade jag någon ”skriv för webben” kurs och / eller en kurs i ”Politisk filosofi” vid Umeå som verkar mycket spännande.

Flickan och skulden

Chiloe, Chile 2004

Lägger upp redan nu, men inga bedömningar innan deadline, tack.

Jag har läst ”Flickan och skulden – En bok om samhällets syn på våldtäkt” av Katarina Wennstam som är kriminalreporter på SVT.

Wennstam följer i boken ett antal mer eller mindre uppmärksammade våldtäktsfall, de flesta från det sena 90-talet. De varvas parallellt i olika kapitel och bitvis inte helt kronologiskt, vilket blir ganska fängslande. Faktiskt blev det så att jag sträckläste bokens 205 sidor med paus för en promenad. Wennstam återger tjejernas version av vad som hänt och följer sedan deras agerande, vad som händer, rättegångar, osv. Hon pratar också med anhöriga, kompisar, vittnen och några av de dömda männen. Boken har ingen handling i en skönlitterär mening utan syftar till att belysa problematiken kring olika former av sexuella övergrepp samt att kritisk granska rättväsendets hantering av de olika fallen.

Boken inleder med tesen att alla män är potentiella våldtäktsmän, som en Svensk väl domesticerad man, tidigare ju känd som bl.a. ”djur” (rent biologiskt fullständigt korrekt) och ”kvinnoförtryckare enligt samma strukturer som Talibanerna i Afghanistan” så höjer jag inte på ögonbrynen över detta. Tvärt om, givetvis har Wennstam fullständigt rätt, Zimbardo har väl ganska övertygande visat att man aldrig skall säga aldrig angående sitt eget beteende.

Wennstam hänvisar en del till, och lånar ifrån, en bok med titeln ”Liksom våldtäkt, typ. Om ungdomars förståelse av våldtäkt”. Denna bok minns jag faktiskt att jag läst för ett gäng år sedan. Man får fram en del oroväckande citat i stil med ”Skulle jag våldta, skulle jag ta någon med kort kjol”, men jag minns att jag reagerade på att ungdomarna är mycket unga, flertalet säkert sexuellt oerfarna och frågorna är väldigt ledande. En klar brist med andra ord, om man söker att känna av samhällsklimatet.

Vad som är bättre och övertygande är beskrivningarna hur de utsatta tjejerna bemöts av rättssamhället och hur slumpartad utredningen blir beroende på vilka poliser som tar hand om fallet. Mot slutet av boken blir hon som hastigast lite mer nyanserad kring de juridiska tankegångar vi har i Sverige. Att hellre fria än att fälla och att det hela kompliceras av att utsatta tjejer inte alltid agerar optimalt efteråt. Men även med respekt för de juridiska problemen så är det på rent humanitär och empatisk grund nedslående läsning. Godtyckligt bemötande, vittnen som inte hörs, tekniska undersökningar som inte genomförs, etc. Tar sig ett fall hela vägen till rättegång är det istället ofta en hård grillning som väntar med en massa ovidkommande frågor om sexualvanor, klädsel, etc.

Direkta fel finns också i boken när det rör de fall där droger på ett eller annat sätt varit inblandat. Narkotika är ju ett Svenskt tabu som man inte på ett sansat sätt kan diskutera, förhållandet Svenskarna och knarket är väl ungefär på samma nivå som förhållandet Svenskarna och sex var på medeltiden. Så det är inte förvånande att en journalist på SVT skriver som Wennstam gör, tvärt om det är ett krav för att få komma till tals. Tyvärr kan man också se att det juridiska systemet lider av denna indoktrinering, i de fall tjejerna själva konsumerat illegala droger innan övergreppet förefaller de ha svårare att bli trodda. I de fall en illegal drog används av gärningsmannen demoniseras på Svenskt manér drogen. Detta är inget Wennstam reflekterar över, det är en förutsättning att hon inte skall göra det.

Jag funderar också över Rissnefallet för er som minns det, jag har för mig att jag läste att det var något av ett justitiemord, men jag hittar ingen trovärdig artikel som stödjer detta just nu, bara denna (se längst ner). Men det är så som jag minns det, att de stal hennes skor och drog ner underbyxorna, då skulle de Svenska ϋber-daltande påföljderna killarna fick vara mer passande. Wennstam kör dock på den första kvällstidningsvarianten med såväl vaginala som anala samlag, etc.

Hur som helst är boken intressant att läsa igenom och efteråt upplever jag absolut att jag känner mig övertygad om att rättsväsendet borde ha mycket bättre rutiner för att bemöta kvinnor som utsatts för våldtäkt. Det borde också finnas större krav på saklighet när kvinnan hörs av de anklagades försvarsadvokater.

Samtidigt är det en viktig bok att få rätt, det är känslomässigt och svårt att värja sig emot och innehållet kan mycket väl vara sådant som blir normativt. Litteratur som kan ge avtryck på samhällen bör man rimligen ställa synnerligen höga krav på.

Funderar man på bokens innehåll ur ett pressetiskt innehåll så får man säga att Wennstam är lite labil. Wennstam skriver det man måste skriva om invandrare om man jobbar på SVT (jag säger inte att jag inte håller med, men jag menar, det finns ju inget utrymme för några alternativ) dock redovisar hon faktiskt i princip den etniska sammansättningen i de olika fallen. Till om med en ganska tolerant person som jag frågar mig lite varför hon gör det. Om ni minns så spelade ju Sverigedemokraterna på invandrare som våldtog ”våra svenska tjejer” vilket blev ett ramaskri. Personligen ser jag väl det mer som ett i raden av idiotiska argument som olika politiker tar till ibland.

Det finns vissa formuleringar i boken som jag reagerar på, det känns lite som när S-kvinnor i början av 2000-talet skulle lära Svenska folket att inte titta på porr och att inte idka analsex. De körde någon porrulle i riksdagen t.o.m. och allt var bara pinsamt. Kabelkanalerna fick FLER abonnenter... Wennstam säger t.ex. ”…men använde flickan för mer avancerade sexuella övningar än de utsätter sina partners för”. Om det är så Wennstam känner inför sex så är det ju bara att beklaga. Så på så sätt odlar boken precis de könsroller som den fördömer när den säger att tjejer som knullar runt (och herre gud - VILL göra det) blir kallade horor. Jag är väl mer liberal och upplever att många kvinnor visar på tämligen sund inställning till sex i handling och tal dvs. gör och säger vad de vill.

Min slutsats blir att det är en ganska bra och verkligt viktig bok och just därför skall vi dissekera den och kritisera i detalj.

Externa länkar krävs på en blogg, här är en från den udda lilla ankdammen (Sverige) och så en annan från den nya världens centrum (ja kanske inte just exakt Taiwan då).

Etikens gråzoner

Nilen, Egypten 2007

Bild krävs, skall se om jag har något som rör våld, pressetik, sexbrottslingar, etc. Jag lägger upp detta nu så jag inte tappar bort det men vänta gärna till fredag med bedömning så jag kan editera om jag hittar något konstigt.

Etikens gråzoner

Här fans ju mer utrymme att ha någon åsikt så jag har inte skrivit lika förutsättningslöst, annat än om bilder som jag är extremt kluven till.

Detta tyckte jag var intressant. Kanske missförstår jag, men är det inte lika osakligt (eller sakligt) att ta upp att mannen är homosexuell som att ta upp att killarna är muslimer? Det är okej att säga att offret är homosexull och där med att antyda att homosexuella är en grupp som det tydligen är möjligt att ogilla. Men usch och fy för att skriva att killarna är muslimer och då antyda att vissa muslimer kanske inte gillar homosexuella. Vad är skillnaden?

Jag bor ju i Helsingborg som är en av landets mest invandringsfientliga kommuner om nu Sverigedemokraternas framgångar kan används som måttstock. Jag läser Helsingborgs Dagblad tämligen ofta, om än inte dagligen och de bevakar även Landskrona. Landskrona är den kommun, med god marginal, där Sverigedemokraterna hade störst framgångar, över 20 % röstade på dessa. Samtidigt är det en kommun med väldigt många synliga invandrare. Det är intressant att följa hur Helsingborgs Dagblad bevakat och rapporterat om Sverigedemokraterna. Tidigare hade de en utpräglad agenda att ”lära folk” att Sverigedemokraterna var inga som man kunde rösta på, bara idioter röstar på dem, ungefär. Detta var tydligt i en del ganska förlöjligande artiklar om partimedlemmar, som mest resulterade i att partiet inte ville vara med i tidningen. Efter deras framgångar har HD nu vänt och behandlar partiet som vilket parti som helst, vissa läsare kanske då själva noterar att det är en väldig cirkulation inom Sverigedemokraterna och att de just inte har så många idéer med tanke på sin nya storlek. Men pekpinnarna är tack och lov borta, det är inte medias uppgift att uppfostra folk i en demokrati.
[Detta är en blogg, så denna "känsla" inför HDs rapportering kanske inte tål en vetenskaplig granskning, men jag slänger med några externa länkar som kanske är intressanta: On Fascism and Islamophobia, We are the Good Guys och While Sweden Slept.]

"In 1972, the British historian Roland Huntford titled his book about Sweden "The New Totalitarians." He is echoed by a number of observers today who describe Sweden as an example of "soft totalitarianism." Are they right? That's a matter for debate — though it's a debate that won't take place in Sweden."

Samtidigt är rapporteringen från Landskrona minst sagt dyster, det är oprovocerad misshandel av unga killar och tjejer mest hela tiden, personrån, butiksrån, gängbråk, etc., etc. Helsingborgs Dagblad skriver i dessa fall aldrig något om gärningsmännens nationalitet, men folk överlag, inklusive mig själv måste jag erkänna, känner väl att det är invandrarungdomar bakom rubrikerna i de flesta fallen. Helsingborgs Dagblad har tidigare intervjuat några från gängen (bl.a. Gangsta Albanish Thug Unit) som i huvudsak består av killar från forna Jugoslavien samt vissa från mellanöstern. Detta spär på bilden av invandrargangsters. Samtidigt säger statistik att brottsligheten i Landskrona är på ungefär samma nivå som i landets storstadsområden. Jag menar att det kan vara relevant att skriva ut de misstänktas nationallitet eller bakgrund eftersom det blivit en het fråga. Oftast skriver man ju ut om det är en man eller en kvinna, jag kan ju hävda att det är sexistiskt. Män som grupp har ju som det är nu tom svårare att få vissa jobb inom barnomsorg, etc. Jag tror att det måste till en förändring i hur media hanterar invandrare och invandringsfrågor, annars riskerar vi få en främlingsfientlighet baserad på myter samtidigt som vi missar vissa verkliga problem som uppstår när olika kulturer möts.

Vad gäller publicering av namn på misstänkta och dömda så tycker jag nog att man skall vara restriktiv annat än i spektakulära fall. Men om någon våldtar och dödar ett barn eller skjuter ner en hel grupp människor så tycker jag det finns ett allmänt intresse av att veta något mer om den personen. Det är ju en händelse som är svår att förstå och hantera och att då sätta ansikten på det som skett kan fylla en funktion, tycker jag. Jag har kollat en hel del tidningar utomlands, speciellt i de länder som skiljer mycket från Sverige är det intressant. I Ecuador och Peru minns jag det som att de gärna gillade att ha något brottsoffer på framsidan, i färg och gärna med en kniv (kvar i kroppen) eller ett kulhål i centrum av bilden. I Indien har de ofta små notiser om folk som tagigt livet av sig, med namn och hemby. Samtidigt som respekten för den lilla människan alltså kan uppfattas som låg så har man mer respekt för makthavare, även i demokratierna. Media speglar hierarkier i samhället och sätter sin egen norm för vad som är ”politiskt korrekt”. Man får inte ge sig på invandrare, de är en svag grupp, kändisar får man bete sig hur man vill emot, etc. Namn är alltså ovanligt på okända i Sverige, men namn är norm i många andra länder. Men det kan också ha att göra med vår spårbarhet som individer här i väst, vi har personnummer, tandkort, etc. Min fru praktiserade på akuten i Tondo (ett av Manilas slumområden med den tveksamma äran att vara planetens mest tättbefolkade område) de fick ibland in döda gatubarn där, det är ingen som vet vilka de är, även om det finns ett namn. Kommer ingen som känns vid kroppen säljer man den till något av de privata universiteten (för dissektionsövningar) eller gör sig av med den. I en sådan kontext kan ett namn i en tidning vara mer anonymt än man först tänker på.

Bilder då, ja, jag frågade Mia om det för ett tag sedan via mailen. Tänk att du slagit dig ner framför Rapport den 12 januari i år och fått se det här. Din första reaktion? Att de borde låta fler kvinnor arbeta inom sjukvården i Gaza? Tveksamt. Skulle du känna hat mot Israel, kanske? Skall man tänka på vad de som är med känner och känner för att göra framöver? De religiösa aspekterna är ju hörbara i klippet. Men är det sakligt och relevant? Krig är hemskt. Men det finns det mer som är, kanske en villabrand eller en bilolycka med eldsvåda. Det ser också ut såhär. Bilder tycker jag är svårast, förstår vi någonsin att det aldrig är värt våld oavsett vad man strävar efter? Är det ens önskvärt att vi skall förstå det? Eller blir vi avtrubbade och är det då kanske önskvärt att vi blir avtrubbade? Är vi kanske för mjuka, döden är en del av livet, alla dör tillslut?

Nu visar de inte sådant på nyheterna men framställningar i text är media mer liberalt med, varför? Förra året var det ett lite uppmärksammat fall i Helsingborgs Dagblad om en man som torterats primärt av en ung kvinna (!) i en jaktstuga några mil härifrån. Hon hade förstört hans ena öga med en cigarett, slagit in spik i lederna och skurit av ett öra som mannen sedan tvingades äta upp. Det senare något som jag känner igen från Indonesiska armens härjningar på östra Timor. Detta var knappast vad jag ville läsa om till frukost och jag mådde illa fram till lunch. Hur har man resonerat när man trycker detta? Är det allmänintresse?

Här har jag svårt att se att en tidigare publicering skulle ha räddat Engla, menar han om Eklund dömts redan tidigare? För inte är det väl rimligt att Engla själv skulle känna igen honom och inse att han är farlig. Sen kan vi ju få en utveckling där medborgarna själva skall ta ansvar för sin säkerhet genom listor på farliga individer. Polisen skall ju se till att vi inte behöver ta itu med farliga personer själva och rättsväsendet se till att vi inte behöver dela samhälle med dem. Att jämföra med USA är svårt, de har en helt annan tradition av att individen skyddar sig själv, titta bara på vapenlagarna och skillnader i rätten till nödvärn. Engla goes US of A?

Också intressant, själv håller jag nog med om att oskyldiga anhöriga kan drabbas. Om det är vetenskapliga fakta att sexualbrottslingar ofta återfaller så får man väl komma på något annat sätt så att de inte kan göra det. Jag har haft bekanta som jobbat inom rättspsykiatrisk vård och de menar att många av deras patienter behöver livslång vård, behandling eller inlåsning. Det är kanske inte problem som försvinner efter en viss tid bara för att lagboken önskar detta.

Nyhetsvärdering

Singapore, 2002

Varje inlägg måste börja med en bild! Jag har aldrig varit i Australien och inte heller, vad jag kan minnas, poserat naken med en k-pist (mitt totala nakenposerande, även utan vapen, har varit begränsat). Därför blir det något orelaterat. Tänkte posta min nyhetsvärdering redan nu. Jag är inte bekant med denna term sedan tidigare med har tittat igenom det Mia postade på bloggen. Så om jag inte missförstått allt borde det som följer vara ungefär vad man skulle göra. Bara tisdag, men får bli måttligt med polerande denna gång, skall med spänning kolla er andras bloggar!

Nyhetsvärdering.

Jag har tagit mig en titt på måndagens (8/2-09) HD (Helsingborgs Dagblad), en nordvästskånsk dagstidning, samt gratistidningen Metro i sin Skåneedition.

I HD har jag valt ut huvudnyheten på utrikessidorna, det handlar om bränderna i Australien. Huvudnyheten på tidningens framsida handlar om ”HB” (inte utskrivit i rubriken), vilket tydligen är ”Helsingborgs Basket” och att dessa befinner sig nära konkurs. HD har ibland löpsedlar men är en utpräglad prenumeranttidning, de behöver inget enormt spännande att locka med. Australien nämns bara kort nere till höger på förstasidan. Men bränderna dominerar fullständigt utrikesnyheterna, med en stor bild, en karta samt en ”underartikel” om att inga Svenskar är i fara. En annan utrikesnyhet som tar plats handlar om återuppbyggnaden av Gaza, illustrerad med två mindre bilder. Utöver detta får den Schweiziska omröstningen rörande arbetskraftsinvandring en del plats, övrigt är nästan bara notiser.

Utrikesnyheterna i sig ligger denna dag på sidorna 18-20 i första delen (av tre). De första sidorna handlar alltid om Helsingborg och därefter följer vad man kallar ”Skåne, Sverige”, sedan utrikessidorna ”Världen” och slutligen lokala nyheter från några olika mindre nordvästskånska kommuner utöver Helsingborg. Kultur, nöjesnyheter och sport liksom, TV-tablåer, etc. följer i de andra delarna.

Australien är förvisso väldigt långt borta men förefaller ligga ganska nära Svenskarnas hjärta. Det är ganska populärt att studera där, de har en kultur som är lik vår och förvånansvärt många Svenskar har varit där om man betänker avståndet. Underrubriken berättar också att det är den ”värsta brandkatastrofen i Australiens historia” något som givetvis höjer nyhetsvärdet. Artikeln fokuserar inget på antalet dödade även om det under måndagen var känt att det rörde sig om minst 108. Samtidigt verkade alla överens om att antalet döda kommer stiga till dess läget är under kontroll, vilket motiverar att man inte bygger artikeln kring någon siffra. ”Underartikeln” om att inga Svenskar direkt drabbats känns också motiverad, som jag skrev ovan är det knappat någon udda avkrok utan en etablerad destination.

Bland notiserna kan nämnas en flygkrasch i Amazonbäckenet som krävde 24 dödsoffer. Planet var dock inhyrt av något annat, okänt (”Manaus Aerotaxi”), företag och det rörde sig om en inrikesflygning. Inrikesflygningar i vissa utvecklingsländer är erkänt mer riskabla än internationella flygningar på mer reglerade rutter. Därför är det inte en enorm sensation att detta händer.

En annan notis som man i så fall mer kan ställa sig frågande till rör skyfall i Marocko som dödat minst 24 personer. Här kan kritik av den typ Torbjörn Tännsjö framför (”media är etnocentriskt/rasistiskt") möjligen kännas relevant. Man kan ju hoppas att journalisten undersökt om regn med dessa följder hör till det vanliga i Marocko, gör det inte det borde nyheten kanske fått större plats. Marocko ligger relativt nära och har besökts av ganska många Svenskar, kultur skiljer dock mycket något som ju Tännsjös kritik delvis bygger på.

I Metro Skåne valde jag en artikel om att ”Piketpoliser poserade nakna med en k-pist”. Artikeln är placerad först i tidningen direkt på sidan två där Metro traditionellt placerar något lite mer skandalbetonat. Bilden är ganska stor men föreställer bara en överarm på en uniformerad polis. Det finns även en faktaruta i anknytning till bilden med några aktuella klumpigheter från polisens sida. Förstasidan av Metro nämner bara litet till vänster att ”Strippa hyrdes in till fest hos piketpolisen”. Framsidan domineras överst av att en arbetsförmedlare tvingas ha livvakt sedan hon hotats av en man mycket angelägen om att bli frisör. Metro är ju en gratistidning och det är bra om den kan fånga intresse så den blir upplockad ur sin låda. ”Hotades till livet för ett frisörjobb” är ju en rubrik som nästan tvingar en till att läsa, ”VAD är det där?”. Nästa nyhet av vikt på förstasidan handlar om bränderna i Australien.

Artikeln om att piketpoliserna (efter en vidareutbildning) tydligen hyrt in en manlig strippa och i samband med detta poserat nakna med tjänstevapen, inklusive ett av tyngre modell, följs av en analys i underartikel. Analysen är skriven av Stefan Wahlberg som är ”rättslig expertkommentator”. Analysen är antagligen till för att få de av oss som kanske drog på smilbanden åt denna nyhet att inse det faktiska allvaret. Nyheten inträffar också i en kontext där polisen på senaste tiden varit i blåsvädret, unga invandrare har internt kallats ”apajävlar”, etc.

Här är det svårt att kritisera media för prioriteringen, polismakten är det redskap staten har för att utöva lagligt våld mot medborgarna och det är av största vikt att det är synnerligen balanserade och ”sunda” individer som ägnar sig åt detta. Om något skulle kritiseras kunde det vara att media ändå inte stark nog belyser allvaret. Nyheten är viktig för Sverige och går lite utanför Tännsjös tankar om ”body count” i olika oroshärdar och världsdelar.

Den hotade arbetsförmedlaren nämns bara på första sidan och följes inte upp inne i tidningen. Kanske kan man tycka att de nakna poliserna borde fått ta denna plats, men samtidigt är det allvarligt när någon i sitt yrke hotas på detta sätt. Eftertanke minskar de första känslorna av att det är en nonsensnyhet.

Objektivitet - eller varför jag hatar Ung Vänster och MUF

Bagan, Myanmar (Burma) 2007

Varför man har de åsikter man har och hur man kan framhäva dem eller dölja dem är något som var journalist bör fundera på. Vad man gör och inte gör och varför man gör som man gör bör man också fundera på :) För längesedan diskuterade jag detta och nu kommer mina tankar på nätet så att alla kan upplysas.

1 ”Psykologisk konstitution versus rationalitet”
1: Ja, vi pratade ju om hur medvetandet vill ”skydda oss” och stärka självkänsla, bla genom att t.ex. skapa illusioner om att vi resonerats oss fram till olika slutsatser. Frågor där det råder stora åsiktsskillnader inom en i stort ganska homogen population skall betraktas med tveksamhet ;) Är frågorna komplexa och om termer som ”ideal”, ”etik” och ”moral” går att tillämpa på frågan eller delar av den skall man vara extra mycket på sin vakt för då är det extra troligt att våra psykologiska behov och predisponeringar spelar logikkretsarna ett spratt, allt i rationalitetens namn - för att hylla vårt ego. Men om visdom bortom den psykologiska tvångströjan, ja bortom medfödda egenskaper, sökes så kan en metod att lyckas vara att göra argument- jämförelser. Man kanske t.ex. tillämpar ett argument och känner sig rationell i en viss fråga bara för att finna att man i en annan fråga bortser från, eller inte vill ta till sig, motsvarande argument. Om man når en slutsats i en viss fråga som stämmer in på kriterierna ovan kan man anta att det någon gång, medvetet eller ej, under det att man ägnat sig åt vad man tror vara objektivt resonemang prioriterat vissa fenomen och sett andra som mindre viktiga. Just att analysera denna sortering och prova att ”flytta runt” frågorna och se om det verkligen är logikcentrum och inte bara ”ryggmärgen” som känner ett obehag, kan vara en väg till insikt om vilken psykologisk profil man har. Med övning borde det vara möjligt att med ökad självinsikt vid resonemang kompensera för den egna hårdvarans ”dragningar”.

[zip]

Nu tänkte jag hastigt fundera över varför det har blivit så här. Kanske är det en evolutionär fördel att kunna ta ställning på något vaga grunder? Kan det vara det som utmärker vår mänsklighet, denna till synes irrationella del av oss – att tro att vi har rätt utan att veta varför? Kanske de sanna pragmatikerna aldrig kom till därför att de inte höll måttet, trots allt? Naturen kanske prioriterade handlingskraft framför korrekthet i handlandet, så istället för en balanserad individ gick naturen vägen att låta gruppen bli balanserad. På så sätt skapas ju ramar för vad ”fanatikerna” på olika områden kan åstadkomma genom att de modereras av andra ”fanatiker”. En gruppdynamikens lag om verkan och motkraft..
Axiomet kanske är ”mänsklighet”, frågan är då till vilken grad det är önskvärt att individen utvecklar metoder att bryta mot detta. Dels för individen själv men också för gruppen, inom och mellan kulturer/samhällen. Om man antar att evolutionen fått styra så att de ”sundaste” individerna fått överleva, hur kan det då komma sig att sinnessjukdomar (som dessutom skapar konflikter) i form av religioner har ”tillåtits” uppstå? Mitt och ditt DNA bygger ju på individer som uppfyllde två krav, individer som överlevt och förökat sig. Kanske mådde de som gick runt med illusioner och som inrutade sina liv på olika objektivt tveksamma grunder bättre och klarade sig bättre än de som inte gjorde det? De mest extrema fick kanske svårt med detta samtidigt som de mest korrekta också fick det.

Angreppspunkt #2:

En annan faktor som kan vara nog så viktig är att vi inte är gjorda för komplexa och på många sätt abstrakta frågeställningar. Vi har tidigare integrerat på mycket konkret nivå, valen har gällt umgänge och mindre allianser, val av partner, plats att bo, allt med ganska begränsat utbud. Avvikelser från det rationella har därför aldrig varit något problem så länge de delades med omgivningen, därför har det inte utsatts för evolutionärt tryck och försvunnit. Den moderna människan av idag (vi rika i väst) har en global helhetssyn i nuet och bakåt i tiden som var helt otänkbar för inte alls länge sedan. Det vi började diskussionen med kunde bara ha skrivits av oss, för det är bara för oss som de stora skillnaderna i slutsatser blir så enorma. Något av spåret, men vi kanske är överlastade med potentiella källor till kunskaper och synpunkter så att vi agerar irrationellt och tar en sida utan riktig analys, helt enkelt för att det (eventuellt) inte går. Om det inte går att göra en riktig analys av situationen och frågeställningen är pragmatikern lika irrationell som de han/hon kallar irrationella då det han höjer till analys bara är en slags handlingsförlamning utlöst av för många variabler.

Kanske är det optimala att på rimlig tid kunna avgöra om frågan har ett allmängiltigt svar, eller om ”+” ”-” uppdelning kan tillämpas, om inget av dessa fungerar på frågeställningen, åsikten, etc. Så… kanske skall pragmatikern sträva efter ”absolut sanning”, men inte vara dum nog att tro att en sådan alltid finns och i situationer där den inte finns SKALL HAN HANDLA/VÄLJA men med vetskapen att det kan vara ”fel” val.

Vi har ju länge, och gör än idag, omgivits av mysterier som vi inte har svaret till. Att i årtusenden ha traskat runt och inte haft minsta koll på grundläggande naturvetenskap kan givetvis inte vara så bra för den analyserade delen av organismen. De som då varit kreativa (vilket de dragit nytta av på andra områden i livet) har uppfunnit trossystem och teorier, grundade på inget alls. Så kanske är det tidigare kreativa överlevares förmågor som får nutidsmänniskan att uppfinna sina egna ”verkligheter”.

Förebilder

Macau, Kina/SAR 2007

När man studerar olika ämnen brukar man ofta för eller senare komma in på personer inom disciplinen vilka man beundrar. Så är fallet speciellt med mer lättillgängliga områden, där en lekman kan få något utav resultatet, och det är ju en av poängerna med journalistik. Därför funderade jag en liten stund på om det finns några på området jag speciellt noterat. Jag är inte precis imponerad av det mesta av tidningsjournalistiken, jag har ingen morgontidning (vilket i och för sig jag kan erkänna är en nackdel) och jag läser aldrig kvällstidningar, inte ens på Internet. Ofta kollar jag av vad som hänt med DN online eller Metro i tryck, så får jag direkt en sortering och slipper för mycket nonsens om dokusåpadeltagare, etc. Tro nu inte att jag är ϋberseriös, tvärt om, jag gillar alla mediala fenomen, som just fenomen och i rollen som observatör. T.ex. är det bara några dagar sedan jag läste på om ”Tila Tequila” på Wikipedia. Men det är ju ett steg ifrån att önska att Svenska journalister skriver om sådant. Andra fenomen som t.ex. Blondinbella kan ju vara intressanta, huruvida det är bra eller dåligt, eller om det ens är intressant skall jag inte säga. Men det känns väl kanske lite ytligt och trist, minst sagt. Av bloggar utanför specialområden följer jag bara Blogge Bloggelito hans provokationer och kängor mot alla är helt i min smak.

Okej, så vad kan jag då rekommendera som är bra, på området bloggar har jag utsett min vinnare så vad har vi kvar? På området reportage slår jag ett slag för vår egen Ola Wong, mycket trevliga böcker. I fallet mer bred rapportering har jag en möjligen lite mer dold favorit i form av Richard S. Ehrlich, ”Hello my big big Honey” är fascinerande och övrigt håller hög klass. Fotografier och film slutligen så får det bli James Nachtway, några av hans bilder från religiösa uppror i Jakarta är troligen bland de mest dramatiska fotografier som finns. Det har också gjorts en ganska intressant film om honom.

Old news

Helsingborg, Sverige 2006

Robots Wrote This, Robot reporter crunches financial data och Robots write the news.

Gamla nyheter, men likväl intressant att ta upp. Olika typer av automatiserad nyhetsgenerering tror jag kommer öka mer och mer i framtiden. Jag skulle bli förvånad om inte fler än ”Thomson Financial” idag använder denna typ av program för att generera ”nonsensnyheter” som t.ex. kommentarer av börsens rörelser, såväl med avseende på index som enskilda aktier. En lista med synonymer och några IF satser, simpla program. Framtiden skulle kunna erbjuda det samma inom sporten när mönsterigenkänning utvecklas, så att en dator kopplad till kameran kan följa enskilda spelare och bollen/pucken. Text till väderkartor skulle på samma sätt kunna genereras automatiskt. Även notisförfattande av ett längre material skulle kunna automatiseras med några lätta regler ungefär baserat på vad vi läst i kurslitteraturen och ännu en lista synonymer. I framtiden kanske journalistens ”Hare vatt nått?” fråga med röstigenkänningen och en notisrobot resulterat i en färdig notis redan när man lagt på luren.
Detta är dock positivt för det innebär att människor kommer att arbeta med de mer intressanta texter än de förhållandevis ickekomplexa som går att automatisera. Men bara fram till 2029, då smäller det :)

Journalistik?!

Taipei, Taiwan 2008

Nu får den här bloggen nytt liv efter att ha fungerat som en uppgift för den något flummiga kursen "Elektroniska tjänster" som lästes vid BTH för snart två år sedan. Övriga kurser på BTH har dock varit av hög klass tycker jag, så läs gärna där :) Nu är det dock journalistik det gäller och det förefaller vara en intressant kurs. Ni "journalister" som tittar in här på bloggen kan ju bilda er lite om Webb 2.0 och kolla in sidorna under länkar. De journalismrelaterade länkarna kan förhoppningsvis bli fler allt eftersom.

Inte 2.0 men bättre?!

Machu Picchu, Peru 2004

Hittade en sådan där sajt till med deltagar skapat nyhetsflöde, Newsvine heter den. Sajten startades i början av 2006 för att som de själva säger: "...with one purpose: to build a perfectly different, perfectly efficient way to read, write, and interact with the news."

Hittade också en annan kul och ganska avancerad sajt MyHeritage, en mer kul sak var deras Face Recognition där man kan få reda på vilka kändisar man ser ut om.

Så hur skall man klassa sajter som har avancerade funktioner som inte tidigare var möjliga men som inte har så mycket deltagande och utbyte? Många Webb 2.0 sajter är ju relativt simpla medan vissa mer traditionella sajter är ganska avancerade, som banksajter eller t.ex. nätmäklare som Avanza och Nordnet, de senare har ju också forum, etc.

Så hur skall man klassa de i vissa fall mycket avancerade tjänster som finns på nätet och som då ofta kostar pengar? WWW handlar ju inte bara om att socialisera och konsumera information utan man kan ju faktiskt utföra något verkligt också. Ibland är denna aspekt med i Webb 2.0 begreppet, ibland inte.