Flickan och skulden

Chiloe, Chile 2004

Lägger upp redan nu, men inga bedömningar innan deadline, tack.

Jag har läst ”Flickan och skulden – En bok om samhällets syn på våldtäkt” av Katarina Wennstam som är kriminalreporter på SVT.

Wennstam följer i boken ett antal mer eller mindre uppmärksammade våldtäktsfall, de flesta från det sena 90-talet. De varvas parallellt i olika kapitel och bitvis inte helt kronologiskt, vilket blir ganska fängslande. Faktiskt blev det så att jag sträckläste bokens 205 sidor med paus för en promenad. Wennstam återger tjejernas version av vad som hänt och följer sedan deras agerande, vad som händer, rättegångar, osv. Hon pratar också med anhöriga, kompisar, vittnen och några av de dömda männen. Boken har ingen handling i en skönlitterär mening utan syftar till att belysa problematiken kring olika former av sexuella övergrepp samt att kritisk granska rättväsendets hantering av de olika fallen.

Boken inleder med tesen att alla män är potentiella våldtäktsmän, som en Svensk väl domesticerad man, tidigare ju känd som bl.a. ”djur” (rent biologiskt fullständigt korrekt) och ”kvinnoförtryckare enligt samma strukturer som Talibanerna i Afghanistan” så höjer jag inte på ögonbrynen över detta. Tvärt om, givetvis har Wennstam fullständigt rätt, Zimbardo har väl ganska övertygande visat att man aldrig skall säga aldrig angående sitt eget beteende.

Wennstam hänvisar en del till, och lånar ifrån, en bok med titeln ”Liksom våldtäkt, typ. Om ungdomars förståelse av våldtäkt”. Denna bok minns jag faktiskt att jag läst för ett gäng år sedan. Man får fram en del oroväckande citat i stil med ”Skulle jag våldta, skulle jag ta någon med kort kjol”, men jag minns att jag reagerade på att ungdomarna är mycket unga, flertalet säkert sexuellt oerfarna och frågorna är väldigt ledande. En klar brist med andra ord, om man söker att känna av samhällsklimatet.

Vad som är bättre och övertygande är beskrivningarna hur de utsatta tjejerna bemöts av rättssamhället och hur slumpartad utredningen blir beroende på vilka poliser som tar hand om fallet. Mot slutet av boken blir hon som hastigast lite mer nyanserad kring de juridiska tankegångar vi har i Sverige. Att hellre fria än att fälla och att det hela kompliceras av att utsatta tjejer inte alltid agerar optimalt efteråt. Men även med respekt för de juridiska problemen så är det på rent humanitär och empatisk grund nedslående läsning. Godtyckligt bemötande, vittnen som inte hörs, tekniska undersökningar som inte genomförs, etc. Tar sig ett fall hela vägen till rättegång är det istället ofta en hård grillning som väntar med en massa ovidkommande frågor om sexualvanor, klädsel, etc.

Direkta fel finns också i boken när det rör de fall där droger på ett eller annat sätt varit inblandat. Narkotika är ju ett Svenskt tabu som man inte på ett sansat sätt kan diskutera, förhållandet Svenskarna och knarket är väl ungefär på samma nivå som förhållandet Svenskarna och sex var på medeltiden. Så det är inte förvånande att en journalist på SVT skriver som Wennstam gör, tvärt om det är ett krav för att få komma till tals. Tyvärr kan man också se att det juridiska systemet lider av denna indoktrinering, i de fall tjejerna själva konsumerat illegala droger innan övergreppet förefaller de ha svårare att bli trodda. I de fall en illegal drog används av gärningsmannen demoniseras på Svenskt manér drogen. Detta är inget Wennstam reflekterar över, det är en förutsättning att hon inte skall göra det.

Jag funderar också över Rissnefallet för er som minns det, jag har för mig att jag läste att det var något av ett justitiemord, men jag hittar ingen trovärdig artikel som stödjer detta just nu, bara denna (se längst ner). Men det är så som jag minns det, att de stal hennes skor och drog ner underbyxorna, då skulle de Svenska ϋber-daltande påföljderna killarna fick vara mer passande. Wennstam kör dock på den första kvällstidningsvarianten med såväl vaginala som anala samlag, etc.

Hur som helst är boken intressant att läsa igenom och efteråt upplever jag absolut att jag känner mig övertygad om att rättsväsendet borde ha mycket bättre rutiner för att bemöta kvinnor som utsatts för våldtäkt. Det borde också finnas större krav på saklighet när kvinnan hörs av de anklagades försvarsadvokater.

Samtidigt är det en viktig bok att få rätt, det är känslomässigt och svårt att värja sig emot och innehållet kan mycket väl vara sådant som blir normativt. Litteratur som kan ge avtryck på samhällen bör man rimligen ställa synnerligen höga krav på.

Funderar man på bokens innehåll ur ett pressetiskt innehåll så får man säga att Wennstam är lite labil. Wennstam skriver det man måste skriva om invandrare om man jobbar på SVT (jag säger inte att jag inte håller med, men jag menar, det finns ju inget utrymme för några alternativ) dock redovisar hon faktiskt i princip den etniska sammansättningen i de olika fallen. Till om med en ganska tolerant person som jag frågar mig lite varför hon gör det. Om ni minns så spelade ju Sverigedemokraterna på invandrare som våldtog ”våra svenska tjejer” vilket blev ett ramaskri. Personligen ser jag väl det mer som ett i raden av idiotiska argument som olika politiker tar till ibland.

Det finns vissa formuleringar i boken som jag reagerar på, det känns lite som när S-kvinnor i början av 2000-talet skulle lära Svenska folket att inte titta på porr och att inte idka analsex. De körde någon porrulle i riksdagen t.o.m. och allt var bara pinsamt. Kabelkanalerna fick FLER abonnenter... Wennstam säger t.ex. ”…men använde flickan för mer avancerade sexuella övningar än de utsätter sina partners för”. Om det är så Wennstam känner inför sex så är det ju bara att beklaga. Så på så sätt odlar boken precis de könsroller som den fördömer när den säger att tjejer som knullar runt (och herre gud - VILL göra det) blir kallade horor. Jag är väl mer liberal och upplever att många kvinnor visar på tämligen sund inställning till sex i handling och tal dvs. gör och säger vad de vill.

Min slutsats blir att det är en ganska bra och verkligt viktig bok och just därför skall vi dissekera den och kritisera i detalj.

Externa länkar krävs på en blogg, här är en från den udda lilla ankdammen (Sverige) och så en annan från den nya världens centrum (ja kanske inte just exakt Taiwan då).