White beach Boracay, Filippinerna 2008
Kvinnan vid min sida heter Shervette och är född 1978, hon arbetar på ett callcenter för Prudential i Manilas affärsdistrikt Makati. Hon arbetar mot den amerikanska marknaden och därför på nätterna, mellan 22.00 och 06.00, sex dagar i veckan. På grund av kronfallet och den filippinska pesons styrka börjar hennes timlön krypa upp mot 8-9kr från att ha varit 5kr första gången jag träffade henne 2005. Shervette har en mångårig universitetsutbildning som någon form av medicinsk sjukgymnast. Första gången jag pratar med henne om att vissa i västerlandet skulle se det som exploatering av ett "rikt amerikansk företag" är när vi lunchar på julafton 2007. Hon är oförstående, exploatering? Hennes lön är ganska hög för att vara på Filippinerna. Skulle hon arbete inom den privata eller offentliga sjukvården på Filippinerna skulle hon tjäna mindre. Filippinska staten får inte skatteintäkter nog för att kunna hålla befolkningen med någon vidare gratis sjukvård eller utbildning, än mindre betala sin anställda några större summor. För att den privata vården inte totalt skall bli en service för de rika måste kostnaderna pressas även här. Prudential skulle väl kunna betala Shervette en högre lön? Ja, troligen, men frågan är om det vore bra för det Filippinska samhället. Redan nu har det amerikanska företaget med ekonomiska muskler lockat en sjukvårdsutbildad person ifrån denna sektor. Höga löner för vissa skapar lokal prisökning och de som inte har utländska arbetsgivare blir då relativt fattigare. Det är redan ett stort problem i Filippinerna, Shervettes utbildning kostade per månad lika mycket som hon nu tjänar per månad. Att hon alls kunnat gå på universitet beror på att hennes pappa jobbar i Saudiarabien och skickar hem pengar. Shervette har tom en egen barnflicka anställd som passar hennes son från tidigare äktenskap. Barnflickan är egentligen en tant, hon är så att säga fattig på riktigt, hon bor i en slum och har därför ingen hyra och sover gärna hemma hos Shervette när hon arbetar. Tanten har ingen utbildning och hennes man sitter i fängelse för mord. Prudentials ”exploatering” av Shervette ger henne alltså ett ganska skapligt medelklassliv och det spiller till och med över på en nödställd landsman. I USA finns det nationalister som vill att jobben skall stanna i USA. I USA finns det protektionister och globaliseringsmotståndare som inte tycker om att amerikanska företag är multinationella. I USA finns det ”barnamördande idealister” som från vänster skriker att USA skall sluta exploatera Shervette. I Filippinerna finns det t-tröjor med en siluett av en strippa som tar emot pengar och texten ”I support single moms”. I Filippinerna finns det 500 000 unga kvinnor i sexindustrin.
2002 var jag med min dåvarande flickvän i Kambodja, vi var där hela 30 dagar, spännande land i en spännande fas, om man läser på lite och inte bara ser resande som att hoppa mellan olika vuxendagis. Utanför Kompong Cham flängde vi runt på varsin MC med lokala chaufförer, vi tittade på ännu ett av Kambodjas ”killing field” (det finns många) och lite annat. Så såg vi från en kulle att de höll på att bygga en massa stora lokaler bland risfälten och trähyddorna. Vi frågade om detta och de berättade att det var entreprenörer från Kina som höll på att starta upp textilfabriker. De hade redan börjat anställa och det var en massa folk som ville jobba där. De betalade mellan 25 och 30 dollar i månaden och även män var intresserade då det var ett lättare jobb med samma lön som i den (illegala) skogsindustrin. Ett år eller två senare såg jag med glädje att det började dyka upp ”made in Cambodia” lappar i olika billiga kläder, som t.ex. de från HM. I samband med detta körde de ”barnamördade idealisterna” en drive igen om bojkott av HM och liknande som ”exploaterade fattiga”. Jaha, om världen nu vore så enkel. Tja, sexindustrin växer även i Kambodja och männen får väl återgå till att (illegalt) hugga ner urskogen. Det är ju tur att det finns alternativ!
Mitten av 80-talet. Mina föräldrar släpade runt mig och min syster kors och tvärs över Europa, jag har åkt bil till Lissabon, jag har åkt bil till Istanbul. Jag har kampat i Rumänien när järnridån ännu höll halva vår världsdel i ett fast grepp. Mina föräldrar bjöd polska vänner till Sverige. De bodde i vårt hus när vi var på semester, de bodde i lekstugan min pappa byggt i trädgården när vi var hemma. Första året kom de två stycken på en moped. Ett annat år i en specialbyggd bil med en enorm bensintank, så de aldrig skulle behöva tanka utanför Polen. De arbetade svart hos Skånska bönder som lät dem göra en massa skitjobb, de tjänade 25kr i timmen, 4000kr i månaden, på sex veckor tjänade de således 6000kr. 6000kr tjänade mannan på ett år hemma i Polen på denna tid, han var läkare. Sista gången jag var med mina föräldrar till Polen var 1993, då var jag 16 år och järnridån hade fallit. En av mannens söner höll på att starta upp ett speditionsföretag, en annan hade fått jobb som fysiker på CERN och den tredje arbetade med forskning på AIDS/HIV i USA.
Till saken, efter denna uppvärmning. Wallraff hade jag aldrig hört talas om innan jag började denna kurs. Det känns inte som någon stor förlust kan jag nu säga. Jag upplever boken som någon sorts svart komik, åtminstone i början. I ett kapitel ger han sig på McDonalds det kanske var något av ett nytt grepp på denna tid, men numera är det mest en sliten kliché. Skall man vara kritisk mot näringslivet eller ”systemet” ja då måste man ha med kritik mot något stort multinationellt företag. I mina ögon är det mest löjligt, McDonalds är en otrolig framgångssaga, jag är säker på att de flesta av er, liksom jag själv, ätit där fler gånger än ni minns. Jag menar inte att all kritik av företaget genom året har varit obefogad, tvärt om, stora aktörer skall noga granskas. Sen jobbar då Wallraffs alter ego ”Ali” på olika ställen, efter ett hastigt ”besök i kyrkan” och ett annat sidspår där han påstår sig vara döende och planerar för sin begravning. Visst bemöts han av en slags rasism av prästerna, men jag tror vi måste vara lite relativa här. Skulle vara kul om jag provade på något liknande själv i säg mellanöstern, Kina eller någon annan stans. Påstod jag mig dessutom vistas illegalt i landet skulle det nog snarare bli marsch i fängelse. Just mellanöstern är ju än i dag notoriskt för hur de behandlar sina gästarbetare från ”svaga” länder, kalla det rasism om ni vill. Det blir ett problem också med att "Ali" påstår sig vistas där illegalt. Wallraff konstaterar att detta bidrar till att ”Ali” och hans kollegor i samma sits kan bli så utnyttjade. Samtidigt uppfattar jag inte direkt att han tycker att reglerna skulle skärpas så att folk som "Ali" blir gripna, eventuellt straffade, och hemskickade (så som jag själv skulle bli än idag i nästan alla länder i världen om jag vistades där illegalt). Företagen tjänar då på att det finns extremt svaga grupper i samhället som vistas där illegalt, samtidigt som denna extremt svaga grupp förefaller tycka det är bättre att de kan få ”skitjobb” snarare än det kanske mer rimliga alternativet, att de grips och skickas hem.
Den rasism som förefaller genomsyra de olika arbetsplatser som Ali sedan arbetar på är ju givetvis beklaglig och förvånar mig med tanke på Tysklands nutidshistoria. Samtidigt är detta ju vad man får kalla ”obildade miljöer”, så vad som är ett slags rå jargong och vad som är djupare rasism är svårt att säga tycker jag. Viss främlingsfientlighet är ju mer eller mindre ett naturligt tillstånd i hela världen. När man sedan kommer som exotisk turist med djupa fickor och i små grupper så är det klart att man blir väl bemött. Men jag är övertygad om att om det började välla in massa tyskar i t.ex. Turkiet som bosatte sig där, konkurrerande om jobb och samhällsliga resurser, drack sin öl och käkade vad det nu är man käkar i Tyskland, så skulle de också drabbas av ”främlingsfientlighet”.
”Ali” var också "hos doktorn", visst finns det andra fall där svaga grupper utnyttjas, helt utan rasistiska förtecken, det har rört sig om fångar eller psykiskt sjuka. Jag minns namnen ”Turner & Merlis” samt ”Isbell” från den fantastiska Pharmacotheon de hade tom ihjäl folk, i USA. Sedan händer det olyckor också ibland helt utan något förtryck, tänka sig! Wallraff tyckte forskarna kunde smaka sina droger själv och det finns det de som gör. Stater är dock inte så glada för denna företeelse.
Sista kapitlet, ”Uppdraget” är riktigt, riktigt obehagligt. Inte för vad man får fram utan för metoden. Här lurar Wallraff tillsammans med två vänner den i och för sig osympatiske ”Adler” i en slags fälla. Det rör sig dels om vad man kan kalla brottsprovokation, något som jag personligen tycker är högst osmakligt och som jag hoppas den svenska polisen aldrig får arbeta med som metod. Man skapar ett brott som inte skulle ha skett annars med förevändningen att det annars skulle skett i alla fall. Än värre är att "Adler" möter två auktoriteter som beställer jobbet, det är dessa som lurar honom i fällan. Detta skapar en situation som liknar Stanley Milgrams klassiska experiment. Detta är gravt oetiskt i min mening, psykologiskt experiment i kombination med brottsprovokation. Det är nästan som att Milgram skulle anmält sina försökspersoner för misshandel efter experimentet istället för att på förhoppningsvis psykologisk sätt försiktigt konfronterna dem med vad de just gjort. Fullständigt vidrigt!
Annars har jag inget emot ”under cover” metoden i sig. Formen i boken är också lite jobbig, Wallraff har för autenticitet låtit ”Ali” prata invandrartyska (svenska i boken) att läsa långa dialoger mellan "Ali" och olika personer på detta knaggliga språk blir lite småjobbigt.
Kvinnan vid min sida heter Shervette och är född 1978, hon arbetar på ett callcenter för Prudential i Manilas affärsdistrikt Makati. Hon arbetar mot den amerikanska marknaden och därför på nätterna, mellan 22.00 och 06.00, sex dagar i veckan. På grund av kronfallet och den filippinska pesons styrka börjar hennes timlön krypa upp mot 8-9kr från att ha varit 5kr första gången jag träffade henne 2005. Shervette har en mångårig universitetsutbildning som någon form av medicinsk sjukgymnast. Första gången jag pratar med henne om att vissa i västerlandet skulle se det som exploatering av ett "rikt amerikansk företag" är när vi lunchar på julafton 2007. Hon är oförstående, exploatering? Hennes lön är ganska hög för att vara på Filippinerna. Skulle hon arbete inom den privata eller offentliga sjukvården på Filippinerna skulle hon tjäna mindre. Filippinska staten får inte skatteintäkter nog för att kunna hålla befolkningen med någon vidare gratis sjukvård eller utbildning, än mindre betala sin anställda några större summor. För att den privata vården inte totalt skall bli en service för de rika måste kostnaderna pressas även här. Prudential skulle väl kunna betala Shervette en högre lön? Ja, troligen, men frågan är om det vore bra för det Filippinska samhället. Redan nu har det amerikanska företaget med ekonomiska muskler lockat en sjukvårdsutbildad person ifrån denna sektor. Höga löner för vissa skapar lokal prisökning och de som inte har utländska arbetsgivare blir då relativt fattigare. Det är redan ett stort problem i Filippinerna, Shervettes utbildning kostade per månad lika mycket som hon nu tjänar per månad. Att hon alls kunnat gå på universitet beror på att hennes pappa jobbar i Saudiarabien och skickar hem pengar. Shervette har tom en egen barnflicka anställd som passar hennes son från tidigare äktenskap. Barnflickan är egentligen en tant, hon är så att säga fattig på riktigt, hon bor i en slum och har därför ingen hyra och sover gärna hemma hos Shervette när hon arbetar. Tanten har ingen utbildning och hennes man sitter i fängelse för mord. Prudentials ”exploatering” av Shervette ger henne alltså ett ganska skapligt medelklassliv och det spiller till och med över på en nödställd landsman. I USA finns det nationalister som vill att jobben skall stanna i USA. I USA finns det protektionister och globaliseringsmotståndare som inte tycker om att amerikanska företag är multinationella. I USA finns det ”barnamördande idealister” som från vänster skriker att USA skall sluta exploatera Shervette. I Filippinerna finns det t-tröjor med en siluett av en strippa som tar emot pengar och texten ”I support single moms”. I Filippinerna finns det 500 000 unga kvinnor i sexindustrin.
2002 var jag med min dåvarande flickvän i Kambodja, vi var där hela 30 dagar, spännande land i en spännande fas, om man läser på lite och inte bara ser resande som att hoppa mellan olika vuxendagis. Utanför Kompong Cham flängde vi runt på varsin MC med lokala chaufförer, vi tittade på ännu ett av Kambodjas ”killing field” (det finns många) och lite annat. Så såg vi från en kulle att de höll på att bygga en massa stora lokaler bland risfälten och trähyddorna. Vi frågade om detta och de berättade att det var entreprenörer från Kina som höll på att starta upp textilfabriker. De hade redan börjat anställa och det var en massa folk som ville jobba där. De betalade mellan 25 och 30 dollar i månaden och även män var intresserade då det var ett lättare jobb med samma lön som i den (illegala) skogsindustrin. Ett år eller två senare såg jag med glädje att det började dyka upp ”made in Cambodia” lappar i olika billiga kläder, som t.ex. de från HM. I samband med detta körde de ”barnamördade idealisterna” en drive igen om bojkott av HM och liknande som ”exploaterade fattiga”. Jaha, om världen nu vore så enkel. Tja, sexindustrin växer även i Kambodja och männen får väl återgå till att (illegalt) hugga ner urskogen. Det är ju tur att det finns alternativ!
Mitten av 80-talet. Mina föräldrar släpade runt mig och min syster kors och tvärs över Europa, jag har åkt bil till Lissabon, jag har åkt bil till Istanbul. Jag har kampat i Rumänien när järnridån ännu höll halva vår världsdel i ett fast grepp. Mina föräldrar bjöd polska vänner till Sverige. De bodde i vårt hus när vi var på semester, de bodde i lekstugan min pappa byggt i trädgården när vi var hemma. Första året kom de två stycken på en moped. Ett annat år i en specialbyggd bil med en enorm bensintank, så de aldrig skulle behöva tanka utanför Polen. De arbetade svart hos Skånska bönder som lät dem göra en massa skitjobb, de tjänade 25kr i timmen, 4000kr i månaden, på sex veckor tjänade de således 6000kr. 6000kr tjänade mannan på ett år hemma i Polen på denna tid, han var läkare. Sista gången jag var med mina föräldrar till Polen var 1993, då var jag 16 år och järnridån hade fallit. En av mannens söner höll på att starta upp ett speditionsföretag, en annan hade fått jobb som fysiker på CERN och den tredje arbetade med forskning på AIDS/HIV i USA.
Till saken, efter denna uppvärmning. Wallraff hade jag aldrig hört talas om innan jag började denna kurs. Det känns inte som någon stor förlust kan jag nu säga. Jag upplever boken som någon sorts svart komik, åtminstone i början. I ett kapitel ger han sig på McDonalds det kanske var något av ett nytt grepp på denna tid, men numera är det mest en sliten kliché. Skall man vara kritisk mot näringslivet eller ”systemet” ja då måste man ha med kritik mot något stort multinationellt företag. I mina ögon är det mest löjligt, McDonalds är en otrolig framgångssaga, jag är säker på att de flesta av er, liksom jag själv, ätit där fler gånger än ni minns. Jag menar inte att all kritik av företaget genom året har varit obefogad, tvärt om, stora aktörer skall noga granskas. Sen jobbar då Wallraffs alter ego ”Ali” på olika ställen, efter ett hastigt ”besök i kyrkan” och ett annat sidspår där han påstår sig vara döende och planerar för sin begravning. Visst bemöts han av en slags rasism av prästerna, men jag tror vi måste vara lite relativa här. Skulle vara kul om jag provade på något liknande själv i säg mellanöstern, Kina eller någon annan stans. Påstod jag mig dessutom vistas illegalt i landet skulle det nog snarare bli marsch i fängelse. Just mellanöstern är ju än i dag notoriskt för hur de behandlar sina gästarbetare från ”svaga” länder, kalla det rasism om ni vill. Det blir ett problem också med att "Ali" påstår sig vistas där illegalt. Wallraff konstaterar att detta bidrar till att ”Ali” och hans kollegor i samma sits kan bli så utnyttjade. Samtidigt uppfattar jag inte direkt att han tycker att reglerna skulle skärpas så att folk som "Ali" blir gripna, eventuellt straffade, och hemskickade (så som jag själv skulle bli än idag i nästan alla länder i världen om jag vistades där illegalt). Företagen tjänar då på att det finns extremt svaga grupper i samhället som vistas där illegalt, samtidigt som denna extremt svaga grupp förefaller tycka det är bättre att de kan få ”skitjobb” snarare än det kanske mer rimliga alternativet, att de grips och skickas hem.
Den rasism som förefaller genomsyra de olika arbetsplatser som Ali sedan arbetar på är ju givetvis beklaglig och förvånar mig med tanke på Tysklands nutidshistoria. Samtidigt är detta ju vad man får kalla ”obildade miljöer”, så vad som är ett slags rå jargong och vad som är djupare rasism är svårt att säga tycker jag. Viss främlingsfientlighet är ju mer eller mindre ett naturligt tillstånd i hela världen. När man sedan kommer som exotisk turist med djupa fickor och i små grupper så är det klart att man blir väl bemött. Men jag är övertygad om att om det började välla in massa tyskar i t.ex. Turkiet som bosatte sig där, konkurrerande om jobb och samhällsliga resurser, drack sin öl och käkade vad det nu är man käkar i Tyskland, så skulle de också drabbas av ”främlingsfientlighet”.
”Ali” var också "hos doktorn", visst finns det andra fall där svaga grupper utnyttjas, helt utan rasistiska förtecken, det har rört sig om fångar eller psykiskt sjuka. Jag minns namnen ”Turner & Merlis” samt ”Isbell” från den fantastiska Pharmacotheon de hade tom ihjäl folk, i USA. Sedan händer det olyckor också ibland helt utan något förtryck, tänka sig! Wallraff tyckte forskarna kunde smaka sina droger själv och det finns det de som gör. Stater är dock inte så glada för denna företeelse.
Sista kapitlet, ”Uppdraget” är riktigt, riktigt obehagligt. Inte för vad man får fram utan för metoden. Här lurar Wallraff tillsammans med två vänner den i och för sig osympatiske ”Adler” i en slags fälla. Det rör sig dels om vad man kan kalla brottsprovokation, något som jag personligen tycker är högst osmakligt och som jag hoppas den svenska polisen aldrig får arbeta med som metod. Man skapar ett brott som inte skulle ha skett annars med förevändningen att det annars skulle skett i alla fall. Än värre är att "Adler" möter två auktoriteter som beställer jobbet, det är dessa som lurar honom i fällan. Detta skapar en situation som liknar Stanley Milgrams klassiska experiment. Detta är gravt oetiskt i min mening, psykologiskt experiment i kombination med brottsprovokation. Det är nästan som att Milgram skulle anmält sina försökspersoner för misshandel efter experimentet istället för att på förhoppningsvis psykologisk sätt försiktigt konfronterna dem med vad de just gjort. Fullständigt vidrigt!
Annars har jag inget emot ”under cover” metoden i sig. Formen i boken är också lite jobbig, Wallraff har för autenticitet låtit ”Ali” prata invandrartyska (svenska i boken) att läsa långa dialoger mellan "Ali" och olika personer på detta knaggliga språk blir lite småjobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar