El Choco

ESTA TIERRA NO SE VENDE!!

Let me tell you something about coke…

Nämen, då skall vi se, det var faktiskt en ganska intressant bok. Jag räknade med att boken skulle vara mer ”Svensk”, visst uppvisar den tydliga tendenser till drog-xenofobi, men mindre än Svenska staten i stort. Men det är långt ifrån en ”liberal” bok, man skulle t.ex. kunna diskutera de delvis rasistiska grunderna till hur olika psykoaktiva kemikalier kom att klassas som olagliga respektive lagliga utifrån västerlandets normer/kultur. Lagarna som blivit mer eller mindra globala härstammar från Nordamerikansk rasism mot speciellt människor från orienten och de svarta. Vår egen Bejerot är ju också mer eller mindre rasist, jag har läst hans böcker, hans utsagor om haschets roll i mellanöstern är ju att klassa som extremism. Samtidigt anpassas inte lagarna enligt nyare rön: ”Detta tyder på att problematiska konsumenter inte är rekreationskonsumenter som råkat bli beroende utan en särskild grupp med extremt svår bakomliggande problematik.” (Goldberg skriver intressanta böcker). Jonas Andersson och hans gelikar är i mina ögon vår tids häxor. Boken demoniserar ju delvis kokain, eller kanske inte demoniserar, men likväl på lösa grunder placerar kokain i en helt annan ”farlighetsklass” än t.ex. alkohol (som ju är också är en potentiellt hemsk drog, som kan förstöra människors liv). Om ni inte gillar ”Bloggereferenser” (personligen skulle jag tills vidare flytta upp Ecstasy vad gäller fysiska skador) så vad sägs om Lancet? Boken avslutar dock med att påtala att det inte fungerar, det fungerar inte att införa tveksamma lagar i Bolivia, det fungerar inte att låsa in smugglare som Jonas, det finns mer kokain än någonsin i Sverige och Europa. Vi måste komma på något annat och kanske fundera på hur stort problemet egentligen är.

Bolivia, skall vi se, jag och min dåvarande flickvän reste in i Bolivia den 13/1-04 och därifrån den 24/2-04. Vi var alltså kanske bara något hundratal meter från Jonas Andersson där han satt på San Pedro, helt ovetande om honom. Boken dramatiserar staden La Paz tycker jag, det är inte som att det smyger runt massa rånare där överallt och vi blev erbjuda kokain och hasch betydligt oftare i Peru (där två nissar dessutom försökte råna oss med en kniv och en syl) och Ecuador. Dock säljer de kokablad (de är narkotikaklassade på ”Förteckning II” i Sverige - precis som rent kokain) överallt på marknader, dessa tuggas av en massa olika personer, folk som kör (natt)bussar, tanter på marknader, etc. Tuggar man en verklig munfull med blad ihop med en tesked bakpulver (syra/bas - för er som läst kemi) blir man hög, med mydriasis, spända käkar, höjt stämningsläge, etc. Slutar man efter några rundor (det varar inte så länge) kraschar man mentalt förvånansvärt kraftigt. Ett upprymt småtrevligt tillstånd som man får betala för efteråt, ungefär som alkohol (ja inte subjektivt alltså, men socialt) dvs. och inget de flesta av oss skulle föredra att upprepa osunt ofta. Utan en tillsatt bas (bakpulver i vårt fall) är effekten mycket svag. Koka te fungerar inte som annat än möjlig placebo.

Boken då, ja det känns ju lite halvdokumentärt, men enligt noter i slutet har Lutteman, som skriver, pratat med en hel massa människor. Jag blir kluven till San Pedro, det verkar ju tämligen hemsk där, men samtidigt känns det mest extremt konstigt. Jag har själv bara kollat på ett fängelse (i drift) i hela mitt liv och det var i Filippinerna 2005. Det var mest mina vänner och bekanta där som tyckte jag "bara måste se det". Men jag kom inte in bland fångarna alls utan vi traskade runt på muren med två vakter med automatvapen och tittade ner. Det var också en öppen miljö men bara män och de dödsdömda (detta var precis innan Filippinerna ställde in alla dödstraff) var för sig. Jag skulle få gå in med två vakter men någon kvinna fick absolut inte följa med, för det var för farligt. Därför blir jag inte klok på San Pedro, kan inte fångarna ta gisslan om det springer folk där? Men det kanske blir en slags maktbalans mellan fångarna som fungerar, intressant rent sociologiskt att fundera på. Hur som, jag kom alltså inte in på riktigt fast jag skrev på papper om att jag inte var journalist, etc. 2005 var ett ganska mörkt år för journalister i Filippinerna.

Hittade en färsk länk om San Pedro och de olika typer av "nöjen" turister där kan ägna sig åt. "But isn't it possible to be more responsible? To be more respectful? When touring a foreign country must it be treated like a traveler's playground with no regard for local inhabitants?" Jomen kolla t.ex. Thailand (1:15 wheeee! luuv!), osv. västerlandet är så rikt att till och med idioter har råd att åka utomlands :)

Slutet i boken är tyvärr inte rimligt alls [se kommentarer!], det är inte möjligt att Jonas kan ha tagit med sin Bolivianska fru till Sverige på så sätt som beskrivs. Jag vet i detalj hur detta fungerar, eller inte för just Bolivia men antar att det är samma som för länder i Asien. För att få visum till Schengen måste frun bjudas in från någon i Schengen, eller ha seriöst med pengar. Hon behöver dessutom en försäkring som gäller i Schengen. Visum söks dessutom på konsulat eller ambassader, man måste vara i kontakt med dessa, troligen i person när det rör sig om ”fattiga länder”. Så som boken beskriver, så hade de stoppat henne i Frankfurt om inte redan i Sao Palo (saknar Schengenvisa). Detta är som turist. För att få bosätta sig här skulle hon behöva ett uppehållstillstånd, det kan bara sökas på ambassad utanför Schengen (och tar normalt ett bra tag att få). Det är möjligt att de fick någon dispens p.g.a. barnen, men knappast så mycket. Ja och barnen behöver också pass, vad kan de få för medborgarskap? Mer byråkrati. Så just här är boken tyvärr inte alls trovärdig, något som kastar en skugga över resten, osv.

Faktiskt har jag en hel rad med frågor som jag skulle vilja ställa till Jonas och frun (Lutteman lär ju få höra en utvald ”sanning” av alla han snackat med) när jag tänker efter, det är en massa som för mig som rest en del, träffat lokalbefolkning mer än ytligt, med mera, inte tycker stämmer i boken. Jag lyckades t.ex. själv bli arresterad precis innan nyåret 2007/2008 i Manila, i och för sig av korrupta poliser på extremt svaga grunder (drack en öl på offentlig plats), men likväl, en liten erfarenhet av hur den legala biten (inte) fungerar. Nej, de fick inte ett öre av mig, men det tog lite tid.

Det var dock kul att bli påmind om de fullständigt galna kopplingar som ansluter vissa duschhuvuden för vattenuppvärmning. Här ett exempel från budgethotell i Ecuador:

Och verkar nu kokabusken lite småtråkig så kan du alltid följa med McKenna långt, långt ner i kaninhålet...