The Elements of Journalism

Montevideo, Uruguay 2004

Intressant bok och intressanta frågor, skulle kunna vara en tentamensfråga i något ämne, redogör på tre A4 och komplettera med andra källor, deadline om 24 timmar. Men nu är det inte så, nästan lite synd.

Några lösa tankar om boken först innan jag preciserar mig, ”The Pentagon papers” nämns i texten om och om igen, dessa var väl på vissa sätt ”one of a kind”. Jag läste dem för ett antal år sedan, då hade jag kanske inte samma sociala reflektion som nu så minns mest att jag tyckte att ”de var ju inte alls så spännande”. Nu kan jag mer inse innebörden av dessa omfattande och solklara lögner. Sen påpekar boken på många ställen att media finansieras och ägs av näringslivet och hur detta kan påverka (sid. 70, 141). Detta är högst relevant speciellt i USA, men jag tror vi skall vara försiktiga med att slå oss för bröstet allt för mycket. Näringslivet är ju inte automatiskt en värre finansiär än staten.

Objektivitet och oberoende: Privata bloggar är ju potentiellt fullständigt oberoende, sen är det klart att eftersom man kan ha reklam på sin blogg och få bloggen länkad från gammelmedia om man bloggar om något relaterat till vad de skriver om, så kan ju de mer mediekåta och reklamintäktskåta tänkas rätta sig i ledet för att synas och tjäna. Privata bloggar är också potentiellt fullständigt subjektiva, privata bloggare kan skriva saker som skulle vara alltför pinsamt vinklade (till och med) för gammelmedia.

Här finns ett problem, gammelmedia blir lite oberörbart just därför, vem kan kritisera dem? De skall kritisera sig själva och det är ju en tacksam uppgift. Inom vetenskapen eftersträvar man ju objektivitet, man förväntas hålla sanning högre än agendor och prestige. Men när vetenskapen populariseras blir det ofta låg nivå och sensationsjakt. När forskarna själv utnyttjar media kan det också lätt bli propagandakrig för egen sak.

Boken funderar på någon sida (sid. 13, 230) kring licenssystem för journalister och det kanske inte är en så dum idé. Ingenting förändras av det, alla får skriva och synas, inte synas, eller vad de önskar precis som nu. Men de som skriver har en viss kvalitetssäkring genom att vara licenserade journalister och är man inte det får man inte kalla sig journalist. Jämför med doktorer, jag kan läsa massa medicinska artiklar på nätet, ha en massa åsikter om kost och träning, köpa kosttillskott och viss medicinsk utrustning. Men jag kan inte oreglerat pracka på andra människor detta utan att ha en licens som tillåter mig att kalla mig doktor. På samma sätt skulle dåliga journalister kunna förlora sin licens, aldrig förlora sin rätt att uttrycka sig, aldrig sin rätt att skriva, osv. Men förlora sin rätt att kalla sig licensierad journalist. Förlora sin mediala kvalitetssäkring.

Intressant är också hur media låter kontroverser fortgå även efter det inte finns någon kontrovers (sid. 46) i ett slags ”överobjektivitet”. Ju mer abstrakt något är ju länge tillåts dessa nonsenskontroverser pågå, vi har dem på alla områden. Hälsa, ekonomi, genetik, miljö, biologi, etc.

Intressant med den grymma självrannsakan media i USA tydligen ägnat sig åt (sid. 124). Jag gillar detta eftersträvande efter objektivitet och givetvis (tycker jag) kan man inte ha aktivister anställda på en tidning som hävdar objektivitet. MEN man får ju problem. Säg att man skall skriva om ”medical marijuana” som då kan anses lite kontroversiellt i USA. Vem får skriva om detta? Måste man ha HIV/cancer?, eller får man inte ha HIV/cancer?, måste man ha rökt marijuana eller får man inte ha rökt marijuana? Och som ni ser, om någon har eller inte har HIV/cancer är ju lätt att kolla men om de rökt cannabis någon gång eller inte är omöjligt att få reda på. Så frågan är vad som är rimligt krav på en person för att denna skall anses tillräckligt objektiv för att avhandla ett visst ämne?

Sen kan journalister ju vara till nytta även om de inte är objektiva, som fallet med avslöjandet om omfattande våldtäkter i ett amerikanskt fängelse (sid. 154). Objektivitet här vore ju en rent kvantitativ analys som man presenterade. Men Tofani gick vidare och lyckades göra något åt problemet, men man kan hävda att när hon gjorde detta slutade hon vara journalist och ägnade sig åt något annat (brottsutredning?).

Tankarna om vad folk egentligen vill ha i media och hur man får reda på det (sid. 219-220) var intressanta. Något jag tycker media borde ta till sig av och att det inte är så enkelt som att fråga folk.

http://www.newsmill.se/artikel/2009/04/19/fattigbloggen-fick-storre-genomslag-12-ars-artikelserier
Har aldrig hört tala som denna blogg, men om gammelmedia gör en blogg så är denna blogg lika mycket gammelmedia för mig som den tryckta tidningen, det är inte riktigt där jag själv drar gränsen…

http://www.newsmill.se/artikel/2008/11/20/arets-viktigaste-journalistik-bedrevs-inte-av-journalister
Så blev jag påmind om att läsa Nygren boken, tackar. Annars kommer jag nog inte på något att säga om denna artikel.

http://blogg.svd.se/reklamochmedier?id=5395
Ha, klart vi behöver gammelmedia vad skall annars bloggarna förlöjliga och håna?

http://www.bitform.se/2008/social-media-journalistikens-raddning/
Okej, vad kan jag säga om detta mer än att jag tackar för tipsen om några tjänster jag missat?

Egen erfarenhet… hmm, ja det skulle ju kunna vara de olika specialtidningar som finns som är fullständigt beroende av annonser från en viss bransch. Tidningar om tekniska produkter oftast, som t.ex. audio/video, etc. Här testar man olika produkter men det finns sällan någon objektvitet alls. Testen är ofta rent subjektiva och det är ett absolut måste att bättre betyg följer högre pris tämligen linjärt, detta är ett krav från annonsörerna. Dessa ”tekniktidningar” är mer eller mindre textreklam rakt igenom.

Ja och så delar av ekonomijournalistiken. Kanske inte att kommentera kvartalsrapporter och liknande, det är lite som att kommentera sporthändelser, det kräver ingen större intelligens eller eftertanke att få det korrekt. Utan jag tänker speciellt på i de fall ekonominyheterna kommer med regelrätta råd eller prognoser, över aktiers utveckling eller på makronivå som framtida valutakurser, råvarupriser eller räntenivåer. Detta är notoriskt svårt att prognostisera och det vore bra att detta om och om igen påpekades. Faktiskt är det så svårt att prognostisera att frågan är om det ens går, något som jag tror kommer innebära en dystrare framtid för ekonomer efter denna kris. Jag skulle personligen inte betala ett öre för en ”ekonomisk analytiker” som inte gör ett bättre jobb än ”Apan Ola” (om ni känner till honom).

Sen har vi effekten av tipsen, Aftonbladet är ju känd som en kontraindikator, när tipsen når Svensson är det tid att göra tvärt om. Motsvarande effekter, fast tvärt om, har tidningar som Börsveckan i vart fall på den tiden Davegårdh jobbade där. Det fanns/finns ju en klar ”Börsveckaneffekt”, att de aktier de rekade på söndagskvällen ofta drog iväg på måndagen. Vi börjar väl se något liknade med Stockpicker efter att deras trackreckord blir längre och bättre.

Av bloggar jag följer… så hade Blogge ett inlägg nyligen om just ”Gammelmedias ansvar”:
”Det är ju för fan inte ens komiskt att se denna trafikolycka i slow motion, det är bara tragiskt att det trygghetsknarkande svenska folk så grundligt blir rövknullade av sina gammelmedier – kärleksastro, bantningstips, svinpesthysteri, klimathysteri och sveda-värk-bränn-reportage från när och fjärran blandas friskt med ”seriösa” politiska analyser och klämkäcka fotbollsfrukåserier i dessa gammelmedier, vars enda livlina blir allt tunnare för var dag. Man kan ju undra varför.”