Lasermannen

Asunción, Paraguay 2004

Nu har jag läst en bok till, funderar på det där reportaget lite omedvetet men det vill inte kristallisera sig riktigt just nu, så blev en bok. Efter 70-80 sidor utbrister jag högt för mig själv ”Å helvete så dåligt”, men kämpar trots allt vidare med bokens totalt ca 400 sidor. Jag är ingen läsare av den vanliga mainstream skönlitteraturen, känner inte att det ger mig något. Visst om författaren har en viss utpräglad stil, typ Thomas Pynchon så kan det vara kul. När jag var yngre, typ liten, läste jag Guillous Hamilton böcker och sådant, men kan inte känna att det ger något. Okej, science fiction gillar jag faktiskt, typ Gibson eller Stephenson, men annars blir det mest olika former av reportage, biografier och rena ”textbooks”. Den skönlitteratur jag senaste läste som jag kan känna gav något var nog i så fall Plattform och Tärningsspelaren, ja eller Irving drar också åt det där lite brutala hållet. Men visst, jag har läst en hel del av det man ”måste läsa”. Men jag skulle aldrig läsa säg Stieg Larsson, Marklund eller ens Dan Brown (kanske en förlust?). Med detta som bakgrund tyckte jag boken var någon form av dålig deckare. Men tydligen är boken byggd på ganska mycket efterforskningar enligt noterna i slutet. Lasermannens tonåriga karaktär är bra och kul skilldrad, vilken kille, typ stockkonservativ och kvasiintellektuell i det allt mer progressiva (tja, med svenska mått) Sverige. Sen utvecklar han någon form av psykiska problem och blir våldsam och allmänt obehaglig.

Boken växlar mellan några korta texter, som påstås vara rena citat från intervjuer långt senare, och polisarbete, Ausonius förehavanden och vissa reflektioner om samhället. Boken utspelar sig kring 1991-92 och jag är lite för ung för att minnas denna tid väl och speciellt för att ha följt samhällsutvecklingen då. Jag vet alltså t.ex. inte om Ny Demokrati var så jäkla hemska som de framställs här. Han den där Bert Karlsson förefaller väl förlåten är inte han med i lite opium för folket dynga på TV då och då även nuförtiden?

Hur som helst, det är mycket i boken som rent logiskt inte kan vara speciellt dokumentärt men som ju krävs för att det skall bli något sånär läsvärt. Man skall ju inte glömma att böcker avses att säljas och det skall tjänas pengar på dem, de är alltså i högsta grad kommersiella produkter. Detta tycker jag ofta glöms när böcker recenseras, det måste ju finnas en tänkt målgrupp, osv. Produkten anpassas så att säga till konsumenten.

Boken skall väl ha någon djupare tanke att detta hände just runt den ekonomiska krisen, framväxande främlingsfientlighet och ja kanske även med borgarna i riksdagen. Men jag får lite samma känsla som när jag såg Bowling for Columbine som jag tycker är en fantastiskt dålig film. Ett cirkelresonemang: det är samhället med Lockheed Martin fabriken här, etc., nej det finns för mycket vapen, vi träffar lite vapen kufar, nej det är inte vapnen för det finns vapen i Kanada också med och sen pang, pang, pang samma sak händer i Moores socialistiska drömstater Finland och Tyskland, skall man skratta eller gråta? Citatet av Ghandi här är bara bäst. Lite samma tendenser finns i denna bok, vart vill författaren komma? Att någon skjuter folk av en viss grupp är ju inte precis världsunikt för Sverige i början av 90-talet!

Nu (03.55) fick jag reda på att någon av tjejerna hört av sig till Blogge Bloggelito, igen, om fotografering, eventuellt skulle de ta någon bild HÄR på torsdag, vilket liv man lever. Stay tuned, är hur som helst mycket nyfiken på den där Niklas om jag nu skulle springa på honom.